När vi kom hem idag var skogsmaskinerna i full gång med att skövla skogen alldeles intill. Det gnisslade och brakade för varje träd som togs ned med skördarmaskinen. Vi var chockade. Vad gör de?! Hur ska det bli? Låt bli! Skogen ska stå kvar, basta. Ryggradsmässig reaktion, minst sagt.
Ett annat exempel: I samband med Botniabanans framdragning har nya vägar tillkommit och andra har försvunnit i markerna. Den gamla skogsväg som har tagit generationer före mig ut till skogsskiftet är nu borta. Ändå sörjer och saknar jag vägen som jag själv knappt gått på.
Ytterligare ett: när husen på min barndomsgata skulle rivas ville jag inte ens åka förbi med bil längre. Fy så hemskt! Med husen borta kändes det som om alla mina barndomsminnen sopades bort i ett huj.
Ja, vad säger man? Konservativ? Trög? Tråkig? Bara att acceptera.
Den här vägen ner till Fillingen har alltid gått här, och det vill jag att den ska fortsätta att göra.
Stenarna på stranden i Finnhamn har legat där i tusentals år och förhoppningsvis i tusentals till.
-
Bra beskrivning av ganska hemsk verklighet. Aldrig förr under tidens gång har man kalhuggit stora ytor, möjligtvis har skogsbränder orsakat öppna ”sår” i landskapet. Frågan är om det är att vara förändringsobenägen eller om man ser längre och djupare.
Möjligen blir skogsmaskinerna ännu mer robotliknande, ännu större, ännu dyrare och kräver därmed ännu större sammanhängande avverkningar. Det är trist att tänka så – för vad kan en enskild inivid göra åt ekonomismen? Naturvårdssynpunkter är töntmulliga tycker ganska många har jag förstått och inget att ta på allvar.
1 kommentar
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
Trackback-länk: http://gullapan.se/2010/02/11/forandringsobenagen/trackback/