Alla hjärtans dag har verkligen levt upp till sitt namn idag. Måhända att det är ett amerikanskt kommersiellt jippo, men vad spelar det för roll – idag hade jag största möjliga utdelning.

När goda vännen Suz kom förbi och vi skulle snacka ihop oss om kommande helg i huvudstaden så passade vi också på att kolla avgångarna på flyget ner och hem. Fredag eftermiddag ner och söndag…  Ja, vad sa vi om söndag? Till Stockholm en gång till? Åka sträckan Umeå– Stockholm fredag OCH söndag? Hur gick den bokningen till? Just snyggt det.

Kastade mig på telefonen så klart – det här krävde livesupport – och kom till den bästa supporten i världen. Biljetterna som egentligen inte är återbetalningsbara löste hon in och bokade snabbt nya i rätt riktning. Kan man vara annat än tacksam?

Resten av dagen har varit minst lika hjärtlig.

Oemotståndligt!

Ibland underlättar det utan skidor dock..

”Malte, titta här nu hur du ska göra om du hamnar i en överlevnadssituation i skogen. Då dricker man snö förstår du.”

”Och sen, när det blir natt då kryper du in under snön så här och håller dig varm. Om det är en överlevnadssituation alltså.”

”…på morgonen är det bara att krypa ut i solen!”

*Tyst minut*

– Behöver något stärkande efter den övningen…

Sist men inte minst: vi övar takskottning med klätterlina och klättersele.

Suz och Jonna är lyckligt ovetande om träningslägret tidigare på dagen och ler ikapp med solen precis som man ska!

Orosmolnen kring skogsavverkningen just utanför knuten har skingrats något. Efter två soliga dagar visar det sig att hela tomten känns ljusare än tidigare nu när inte skogen skuggar. Fortsätter hjortarna att följa sitt invanda stråk kommer vi att se dem bättre också – mycket glädjande i så fall. En eftermiddagstur på skidorna runt hygget var vad som behövdes för att verkligen inse att det inte är så farligt, trots allt.

Annars värt att nämna är den ringlande kön av kunder på Nisses Conditori idag. En konstant kö ut till entrédörren höll expediterna och konditorn själv varma. Semlor rullades in på rullvagnar i strid ström och stundtals tvivlade jag på att vi överhuvudtaget skulle hinna fram till kassan innan det goda surdegsbrödet skulle vara slut. Men vi hann!

Det höll aldrig på att ta slut på kunder hos Nisse idag…

Inte så konstigt kanske?

Ja, inte blir man glad inte…

Men det är andra som styr och bestämmer…

Ändträ som ska stå på rot och inte ligga i luften.

Då blir vi ledsna!

En tur med skidorna gjorde dock gott.

…för solens strålar lyser ju desto längre!

När vi kom hem idag var skogsmaskinerna i full gång med att skövla skogen alldeles intill. Det gnisslade och brakade för varje träd som togs ned med skördarmaskinen. Vi var chockade. Vad gör de?! Hur ska det bli? Låt bli! Skogen ska stå kvar, basta. Ryggradsmässig reaktion, minst sagt.

Ett annat exempel: I samband med Botniabanans framdragning har nya vägar tillkommit och andra har försvunnit i markerna. Den gamla skogsväg som har tagit generationer före mig ut till skogsskiftet är nu borta. Ändå sörjer och saknar jag vägen som jag själv knappt gått på.

Ytterligare ett: när husen på min barndomsgata skulle rivas ville jag inte ens åka förbi med bil längre. Fy så hemskt! Med husen borta kändes det som om alla mina barndomsminnen sopades bort i ett huj.

Ja, vad säger man? Konservativ? Trög? Tråkig? Bara att acceptera.

Den här vägen ner till Fillingen har alltid gått här, och det vill jag att den ska fortsätta att göra.

Stenarna på stranden i Finnhamn har legat där i tusentals år och förhoppningsvis i tusentals till.

…bli ICA-handlare. Det har jag grunnat på en tid och idag kom det över mig igen. Tänk så trevligt! Jag skulle verkligen ta chansen att göra oväntade saker i min matbutik. För trogna kunder skulle det vara kvällsöppet lite längre ibland, med överraskningar och provsmakningar och prova-på, och rent av modevisning! Jag skulle bjuda in kändiskockar och matproducenter som kunde lära både mig och mina kunder fiffiga tips.

Drömmen om ett eget bageri eller mejeri – eller både och – har jag lagt på hyllan. I alla fall mejeriet. Det verkar vara så oerhört krävande och mycket passning med ett mejeri. Inte träffar man så mycket folk heller, mest får.

Att vara hotelldirektör skulle annars vara trevligt. Så pass stort att den underbara personalen sköter ruljansen, så att jag kan fatta de modiga och svåra besluten utan att slitas i stycken (för det har jag provat på redan).

En dröm som troligtvis aldrig går ur mig förrän jag har provat, är drömmen om ett eget kafé. Eller en plats i Riksdagen. Eller att ha en egen ridskola.

Undrar varför dessa funderingar kommer just idag? Kan det ha att göra med att jag skickade in min F-skattsedel till Skatteverket idag och bad dem plocka bort mig från alla tabeller och sammanhang där jag förväntas betala mina egna avgifter och skatter? Som någon sorts sorgearbete att nu är jag anställd – och b a r a  anställd?

Så här såg jag ut på den tiden då jag fattade alla beslut själv.

Så här ser jag ut idag när jag är anställd. Skillnaden kanske inte syns utanpå men jag lovar att det känns inuti.