Den senaste månaden har varit museität, minst sagt. Sju museer avverkade; Vasamuseet och Tekniska museet i Stockholm, Länsmuseet Gävleborg, Järnvägsmuseet i Gävle, Världskulturmuseet i Göteborg, Bohusläns museum och Akvarellmuseet på Tjörn. Fyra av dem var kära återbesök, men ändå i ett nytt ljus och betraktade med nya ögon.

Finns det en röd tråd i Museisverige, och hur ser den i så fall ut, frågar jag mig själv. Med dessa vitt skilda museer färskt i minnet säger jag; nej, det finns ingen röd tråd. Att gå på museum innebär ingalunda att man vet vad man får för pengarna –  inte ens när det är gratis.

På Tekniska museet kan man trolla bort barn, i alla fall deras kroppar.

På Länsmuseet Gävleborg kan man se Sveriges bredaste konstsamling, från nationalromantiken till samtidskonsten. Snyggt exponerat och med ”highlightsen” utmärkta.

På Årets Museum 2010, Akvarellmuseet på Tjörn, kan jag se på måleri av internationell klass och äta räkmacka för 165 kronor. Men frågan är om det dom vill allra helst är att besökarna ska dricka sprit, för det är vad som möter en allra först. En välfylld bar. Känns inte ”museum” för mig, inte ens om jag anstränger mig och försöker se något enda litet positivt.

Har avverkat några dagar i Göteborg och lyckas kombinera både nytta och nöje. Två dagar med turistglasögonen på, på TUR-mässan. Oj vad många utställare! Så många dåliga, så många proffsiga. Genomgående är att ingen av utställarna bryr sig om vad jag tycker och tänker – de rabblar hotell och restauranger och aktiviteter ocensurerat. Fy vad trött jag blir. Var är besökarfokuset?

Turistrepresentanterna är dock långt ifrån den vanliga göteborgaren på gatan. Där råder total öppenhet och gemytlighet. I närbutiken, på spårvagnen, i kaféet – ja till och med på torget. En man med sydeuropeiskt ursprung hade noterat att en liten pojke klättrat upp för en klippvägg vid en lekplats mitt i stan, och stannade sin bil och sprang ut. Han ropade till mamman som inte alls tycktes vara orolig över sin lille son: ”Hallåå, mamman! Ser du ditt barn? Det ramla ner! Du måste se vad han göra!”. Mannen kom fram till mig och undrade om jag sett, om jag inte tyckte att det var förfärligt. ”Joo, jag har också stått och tittat på pojken en liten stund, men jag vågade inte säga till”, sa jag förläget. ”Vad modig du är”, berömde jag honom. Han sken upp och lufsade iväg.

Passar också på att leva gott på kusin, faster och farbror. Vi varvar restaurangbesök med hämtmiddag och hemlagat. Morgondagen ägnas åt museibesök, så klart!

På väg upp till faster i Stenungsund svängde vi in i Kungälv och gick lös i Göteborgs kex fabriksbod. Hur jag ska få hem det hela vet jag inget om.

I vissa montrar var engagemanget på bottennivå…

I några få andra montrar gick det inte ens att fånga den engagerade personalen på bild.

När vi såg den här fältjägaren på kvällspromenaden var jag beredd att vända om hemåt. Kände instinktivt att jag saknade en skottsäker väst och att inom kort kommer MI 5 att storma byn. Som tur var gick vi hela vägen fram och upptäckte att det bara var Daniel som gömde sig bakom skrämselmasken. Det gjorde han bra!

Någonstans i dessa trakter ska man se upp för både jägare och vilt. Gott om båda.

Inte är det så himla roligt att fylla år, om man ska vara helt ärlig. Det är ju en påminnelse om att livet är på väg bort ifrån en, i en bemärkelse. För att villa bort åldersnojan anordnades aktiviteter idag som verkligen skulle ge livet innehåll och en absolut härvarande känsla. Jag tycker att vi lyckades. Har knappt hunnit tänka på att anledningen var att jag blivit ett år äldre, utan det kändes som en ren och skär tillställning i goda glada vänners lag. Tack ska ni ha!

Första truppen redo, fr v: Stina, Lennart, Annika och Elin.

I led vi gå mot okänt (?) mål. Närmast i bild: Gunilla.

Johan fixar käket medan deltagarna går på tipsrunda.

Och vinnare är…

…Lennart och Stina, vilket kanske framgår trots dålig skärpa och svidande rök i fotografens ögon.

Sirpa och Tabben är glada fast de inte vann.