En solig dag i mars och vi kastar oss ut i drivan för att om möjligt få en liten liten obetydlig nyansskillnad på de bleka kinderna. I helgen tror jag att vi lyckades.

Nu när skotern är såld och alla dess vedermödor är ett minne blott så återstår endast, och tack och lov, de hederliga gamla skidorna. Med eller utan stålkant eller valla eller tjära spelar ingen roll. Ut bara. Idag med särskilt trevligt födelsedagsbarn.

På led vi gå medan Sesam virrar på och sjunker ned i snön i vartannat steg.

Födelsedagsbarnet höjer kåsan med kaffe för en slurk och dottern Anna tycker att det här med skidor är jättetoppen.

Svärsonen (alltså inte min, födelsedagsbarnets!) är beredd att hugga in på ett kycklingspett.

Även små diken kan välta stora män, men inte Fredrik!

Gullapan insisterar, men naturguiden är skeptisk.

Idag hade vi den stora äran att återse gamle gode far på skidor. Självklart var limpsmörgåsen och kaffetermosen på plats i ryggsäcken. Kanske är det våra ständiga kärleksförklaringar om turåkning, snödrivor och utflykter som till slut fått upp honom ur soffan. Hur som helst, en dag att minnas!

När vi anlände en halvtimma efter utsatt tid väntade han redan på farstutrappen och innan vi hunnit få på oss utrustningen hade han ilat iväg upp i skogen. Halvputtra bestämde vi att låta honom få försprånget och spekulerade till och med om att välja en annan kurs, som straff för att han inte kunde gå i samlad tropp. Några hundra meter längre fram fann vi honom dock, väntande. Därifrån fortsatte turen i gemensam takt.

”Ufför” och ”u:för” (uppåt och nedåt) gick turen tills vi hittade en klippa att luta oss emot. Där hade den gamle mannen tålamod att sitta i nästan tjugo minuter innan han bad att få återvända hem. Återstoden av gruppen tyckte att turen just hade börjat, och fick avsluta på egen hand. Några bilder blev det dock och med dem konstaterar jag att det aldrig är för sent att börja om!

Med vindtäta material var Gugge redo för marsvindarna som började ge sig till känna någon gång efter lunchtid. Malte försäkrar sig om att spåren syns, så att vi säkert hittar hem igen.

Johan försökte säga något med blicken, jag kunde bara inte räkna ut vad…

Limpmacka, kaffe och skrönor om skidturer på 1970-talet upptog stora delar av fikastunden.

Gugge var inte nöjd med glidet, tog upp en burk valla ur fickan och menade att det borde vara perfekt med den här vallan. Vi gav varandra menande blickar bara, och sa inget mera.

Vårt gullas Puma dog skoterdöden idag. Hon hade satt sig på skotermattan utan att vi märkt något, så när skotern körde iväg så… Ja, fy. Nu återstår tre kaniner på gården, men kvantiteten är ingen tröst. Det var Puma som var kaninen med stort K.

Så här minns vi Pumis.

Så här såg det ut idag. Hon dog i Johans armar efter någon minut när olyckan inträffade.

Kanske hamnar hon i himlen där Johan ser ut att vakta porten. – Puma, du är fri nu!