Jag vill inte gå in på kvällen. Och inte upp på morgonen. Det är nästan så att jag inte ens vill gå till jobbet. Inte vill jag åka någonstans, och inte heller passa en endaste tid.

Vad har hänt? Jag tror att jag har drabbats av den stora vår-att-göra-manin. Listan är oändlig på allt jag vill göra på en endaste gång. Lite trädgårdsarbete blev det dock i afton. Det är så spännande att för första gången få se vad som kommer fram ur gömslena. Ikväll hittade vi en rabatt till exempel!

Tja, vad ska man tro? Låta gräsklipparen gå över hela alltet, eller se om det finns något liv under fjolårsgräset?

En timma senare var vi både med rabatt och nya rosenbuskar som skjutit rotskott. Till och med den gamla kantstenen kunde vi skymta.

Vid varje trädstam kommer nya skira blommor fram, sorter som jag inte har en aning om vad de heter ens. Trädgården som har sovit törnrosasömn i fem år väcks nu åter, sakta men säkert. Med några koppar te, bra trädgårdshandskar och spade är det som att vara på hälsohem att gräva i jorden. Det är det enda jag vill!

För en tid sedan fick jag ett rånjärn av mor. Hon tyckte det var dags för mig att göra mina egna frasiga rullrån. Instucket i kartongen låg farmors gamla recept. Som jag har ätit rullrån i mina dagar! Mina första var farmors, gjorda på spisplattan i gjutjärns-järn. Sedan mors, också på gjutgärnslagg men nu elektriskt från Norge. Mitt eget järn har teflonbeklädda sidor och går självklart på el. Första provbaket är avklarat men än krävs mycket övning för att få till den rätta snitsen.

Även utomhussysslorna känns igen. Här kapas och klyvs det ved i långa banor, precis som det gjorts i generationer. Hemma på fargården tjuter den gamla remdrivna vedkapen i trä fortfarande, medan vi har ockuperat den röda moderna med säkerhetsanordningar och automatisk klyvfunktion.

Allt går igen, bara i lite modernare tappning. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Men tryggt och hemtamt, och det känns bra.

Rullrån ska det bli, men mönstren i laggen är så grunda att det inte blir så fin yta som jag minns att farmors och mammas rån hade.

På den moderna vedkapen & klyven är det skyddsplåtar och säkerhetshandtag. Såndant var det inget av förr.

Så var vi äntligen på hemmaplan igen efter två helgers resande och stadsliv. Å vad jag har längtat hem till lerklimparna i trädgårdslandet och krattan och skottkärran. Valborghelgens lillsemester till Skåne tur och retur med bil har varit en alldeles förträfflig sådan, men visst är det något särskilt med att komma hem? Fem dagar utan sitt eget kök, ja, det tar på. Inbillar mig att det är nyttigt att längta.

I kväll hälsade Herr Bäver på oss med ett rejält vårplask i ån. Fick också vittna hur ett streck med tranor skildes åt just ovanför vår gård, och hur de högljutt önskade varandra en skön sommar. Grushögarna som hamnat på gräsmattan vid vinterns skottningar är nu åter på vägen och trädgårdslandet är vänt för första gången i år. Och så blev plötsligt det här inlägget ett trädgårdsdagboksinlägg. Tjosan!

Skulle en natt i trakterna av Gränna vara lagom på din resa genom Sverige så kan vi å det varmaste rekommendera Smålandsgården. Fantastiskt bemötande och fräscha rum.

I en enastående flott våning i Davidshall i Malmö dukades det upp, det ena goda efter det andra.

Med Bohuskusten i blickfånget sken vi i kapp och kände hur släktskapet värmde, faster och jag, på vår resa norrut igen. (Haha, vad säger du om den formuleringen?!)

Noras glassfabrikör Anders bekymrar sig över en trasig glassmaskin just denna dag, men gläds åt att det händer tidigt på säsongen och inte när kön till glasskiosken ringlar ner för hela Storgatan. Hasselnöten blev utan tvekan min favorit! Här kan du läsa mer om Noraglass.

Så där ja. Nu är ordningen återställd och trädgårdslandets först ogräs motade i grind.