Tårta med svenska jordgubbar. Lika svårt att undvara som stjärnan på toppen av julgranen om sex månader…

Kultservisen på finduken, som det ska vara.

Per med krans i håret och Elisabeth med något stärkande i glaset.

”Som man bäddar får man ligga.” Olle rattar rätt på batteriradion och håller oss uppdaterade på fotbollsresultaten, vare sig vi vill eller inte.

Systrarna Britta och Eva ser till att hålla traditionen vid liv. Och vi är så tacksamma för det!

Fick finfrämmande till gården igår afton. Storbonden från Hälje gård i grannbyn kom förbi. Han kom med erbjudande om att hyra åtta lamm och en tacka, vilka framställdes som rena tröskverken. Precis vad vi behöver.

Hela kvällen igår och idag har vi funderat och grubblat. Nuvarande laguppställning med 3 + 3 + 1 (kanin, get, katt i nämnd ordning) funkar ju också rätt så bra nu. För en timma sedan fattades beslutet: inga får i år. Tröskverk får vi vara själva.

Erik på besök. Vi fortsätter att köpa lammkött från hans butik och nöjer oss med det ett tag till.

Lånekatten har visat sig! Efter anmäld försvunnen i fredags eftermiddag stod den på bron och jamade idag. Hurra! Efter en skål med mat och ett par timmars vila gick den ut, och försvann igen. Hoppas att den passerar någon gång kring 10-12 juli också, då dess rättmätiga ägare hämtar hem den igen.

Våra andra fyrbenta vänner gör precis som de vill, och inte som de borde. Den ”utbrottssäkra” hagen var intressant i ca tio minuter. Sedan pressade sig getabocken under planket. Tänk att en get kan bli så platt. Det trodde jag inte.

På rätt sida stängslet, tjohoo! Men med en klaustrofobisk getabock spelar det ingen roll hur hög hagen är när han kan koppla på sina tax-ben.

…för med tax-ben kan man göra sig platt och visa sina kamrater hur man på rödaste rappet kommer till andra sidan. Fel sida.

Idag var det arbetsdag och getterna har ”jobbat inne”, det vill säga noggrant valt vilka blad som kan ätas och vilka som ska ratas, ur den fina nyslagna högen av gräs och hö som jag kastade in till dem i boxen i morse. Brännässla bort, maskrosblad äta, maskrosblommor bort, och så vidare. De har ju varit sysselsatta i alla fall.

Sysselsatt var jag också i afton när jag drog igång gräsklipparen för att hålla nere tuvorna något medan de spanade efter trastar, åt ett par tuvor, stångades, tog en tugga till, slog bakut för att till slut rusa mot stallet som tre vilddjur. Ja, de små liven…

Betesmarken är oändlig, men vad hjälper det när hemlängtan ständigt är så stor att stalldörren måste vara inom synhåll för att ens kunna ta en liten, liten tugga av det gröna, goda.

Tur då att det finns de som klarar jobbet.

Allra bäst är det just i stalldörren. Där är man kaxig och tuff och hungrig, minsann.