…i alla fall om man ska tro min bror. Han planerar redan för kommande snöskottning och det på sitt eget lilla sätt. Han har utökat sin motorsamling med en sprillans ny traktor nämligen. Ikväll var det tårtkalas för att fira hemkomsten.

Dessvärre verkar det som om fler än brodern blickar framåt. På en liten promenad i byn såg vi de första svalorna samtala på telefonledningen. Känns väl så där att se, måste jag säga. Än får de gärna jaga mygg på vår gård ett tag till.

Bror visar hur breda spår det blir efter traktorn i snön i vinter. Eller, kanske var det något annat han försökte lura åhörarna med.

Som den entusiastiske entreprenör han är, min bror, så har han en väderstation på torpet. Den visar allt som kommer, faller, skiner och fryser. Ett måste om man ska vara i snöplogarbranschen.

Mörka moln tornar upp på himlen och fåglarna har sitt första möte.

Getterna som har vållat oss både glädje och bekymmer, blev till slut sålda idag. I ungefär tre timmar. Då ringde den nya ägaren och ville helst av allt lämna tillbaka dem, på grund av sonens svåra allergireaktion. Så nu vet jag varken ut eller in. Jag börjar ju jobba om ett par veckor, och då vill jag så klart ha hittat ett bra hem åt dem. Att ha tre getter som inte vågar lämna stallet när vi är borta över dagen är ju ingen hit. De behöver en stor och stabil häst i deras absoluta närhet som kan skydda dem när drakarna anfaller – har just sett en drakfilm på telly.

Glad i hågen över att de var sålda hann jag i alla fall koka lite citronlakritskola som torsdagsgodis. Inte dumt alls, med lakritspasta från Stockholm Eter och Essence och citronhonung från Olofsfors bruk. Så nu tröstäter jag kola, borstar tänderna stup i ett och sms-terroriserar alla tänkbara vänner och bekanta som
k a n s k e skulle kunna tänka sig en get eller tre.

Varför känns det som om det här bara är början på en låång saga?!

Så söta, så roliga, så snälla. Men så fega att de helst ligger i stallet när vi inte vallar dem till sätern. Jo, en sak till också: så svårsålda.

Far håller åkrar och ängar öppna på fädernesgården i alla fall. Tack för det! I år har han sett fler sorkar än något år tidigare. ”Stora as” säger han, men som måsarna gärna festar på. Sjukt äckligt.

Min första bakluckeloppis blev ingen succé ur försäljningssynpunkt. Men roligt och trevligt hade vi.

Och nu tillbaka till verkligheten.

Sommaren är kort. Ja du läste rätt. För den pågår ju ännu.  Jag menar att den är som ett enda långt fotografi – kort! Här kommer de senaste händelserna i bilder.

Den hittills enda gurkan som blivit något såg ut så här. God, kan jag också berätta.

Många Öviksbor har upptäckt klipporna i Skeppsmalen. Så gjorde vi och njöt av solen och båttrafiken.

En verkligt glad sommaröverraskning är Café Caroline, på gränsen mellan Västerbotten och Västernorrland. Väl skyltat från E4 för den som vill smaka på godsakerna. (Öppet onsd-sönd 11–16).

Jag tycker inte om hjortron men kopplade bort smaklökarna för en stund och smakade ett kvällsljummet moget bär i skogen här om kvällen. Det var okej.

Getterna var på rymmen i tio dagar men kom hem till slut. Glada och törstiga tog de stallet i besittning igen och har sedan inte lämnat gården. Och viktigast av allt: Nu kan de äta själva. Det borde ju öka chanserna att få dem sålda på Blocket.

Mor och dotter? Nej, det är kära faster på besök. Är vi lika? Det sägs så.

Skogsturen gick uppför berget, och sedan ner igen. Fattar ni vad brant det är? Stup, kallar jag det.

Vi kör så det ryker efter 4-hjulingen.

Malte skördar första mogna trädgårdssmultronet.

Och Johannes och Hedda skördar framgångar i rutschkanan.

Mamma köper glass i stora lass! Toppen tycker vi som stryker runt i kökregionerna i jakt på något att mumsa på.

Trevlig fortsättning på sommaren, önskar Gullapan.

Efter all rapportering om vedermödorna med husdjuren är det dags att vända blad i boken och fokusera på allt det positiva; som att växthuset är fullt av minigurkor och att första tomaten har knutit sig, att lånekatten vågade vara ute och sällskapa med oss i trädgården idag och att de nio första kärrorna med ved är inne under tak. Vad är väl tre bortsprungna getter i det perspektivet?

Säg det levande väsen som inte blir rädd för Långedsdräparns fasansfulla blick. (Jo, det är det officiella namnet på katten enligt dess ägare. För enkelhetens skull döpte jag om honom till Grisen när han kom hit.) Notera hur han närmar sig syrénkvisten bara! Jag kan inte släppa tanken på att det är just detta lilla odjur som har satt tre getter på flykt. Men fin är han, och go och alldeles oerhört kelsjuk.

Ser ni gurkämnena? Har räknat in minst 15 små rackare.

Purjosarna i prydliga rader kräver mycket vatten i den luckra och spåniga jorden.

Kan någon berätta vad det röda i bild är? Den måste ha trillat ur samma fröpåse som ringblommefröna. Den är så grann så jag låter den stå kvar. Men vad ÄR det?

Och trädgårdsmästaren själv vill med denna bild visa att hon inte har varit i närheten av botox, alls faktiskt. Med botox i pannan blir det inga clownögon.