Jag har börjat på ridskola. Jajjemen. Å vad det är roligt! Efter 27 år (näää, det kan ju inte vara möjligt!?!) så står jag där igen med hjälmen i hand och hör ridfröken ropa upp mitt namn: ”Anki, du tar Vide idag”. Nooo! Min favorithäst är ju Tove. Jag vill ha Tove!! Det visade sig (som väntat) att Vide var en minst lika trevlig pålle. Så nu har jag två små hästälsklingar på ridskolan. Kan ju vara praktiskt om en blir sjuk.

Ni som känner till mitt förflutna vet ju att jag har haft häst sedan jag slutade på ridkolan förra gången (då för jättelänge sedan). Jag har haft flera stycken hästar, och tagit strölektioner här och där, och hunnit lägga mig till med egna tricks och vanor. Så nu när fröken ska lära oss centrerad ridning så blir det till att lära om sig. Numera betyder rörelsen ”att sitta tungt ner i sadeln” att hästen ska gå framåt, inte som jag lärt mig tidigare att hästen ska stanna. En jädrans skillnad! Gå eller stå? Ja, det är frågan. Det blir som att lära sig cykla igen, med pedaler som går baklänges. Det går en liten stund tills ryggradskunnandet tar över, och vips så går hästen framåt fast jag vill att den ska stå still. Ja, så där håller vi på. Och efter en timma idag med start och stopp och knäböj har jag kolossalt ont i magen. Muskler? Vad vet jag, men ont gör det.

Söta rara lilla Tove. I repgrimma som vi också fick rida med på lektion 2.