Luften gick ur mig en aning förra helgen när jag fick omvärdera hundrakronorsprojektet. Sonen kom hem och ville baka favoritkakan med tusen ingredienser. ”Äntligen sätts det här experimentet på prov” hann jag tänka innan vi båda stod och stirrade in i ett tomt skafferi. Samvetsfrågan att ta ställning till: ”Ska jag riskera att få sociala myndigheter efter mig för att jag vägrar mitt barn att baka?”. Nej, den risken var jag inte beredd att ta, så vi ilade iväg till affären och kom hem med en trehundrakronorskasse. En helt normal alltså.

Men hundringen då? Jag är tjurig som bara den och vägrar släppa greppet riktigt ändå. Veckan som har gått är jag tillbaka på banan, men i helgen har jag återigen spräckt budgeten. Nu med en reviderad plan dock: Nöjen kan också vara en fika på stan, precis som bio och dagkort i slalombacken. Junior ska också undantas från det hårt åtstramade upplägget och jag är förbjuden att tulla på hans lördagssnacks.

Wish me luck. Nu kör vi en vecka till.