Den här veckan har varit en av de mest intressanta hittills i mitt liv. På topp-tre-listan vågar jag nog påstå. Inte så mycket på grund av mitt personliga engagemang, det var som störst under inspelningsveckan i november. Men effekten som jag nu skådar är värd särskild uppmärksamhet.

Att TV har genomslag är ju ingen nyhet. Inte heller att vänner och bekanta tittar, det skulle jag också ha gjort om det var ombytta roller. Men att reaktionerna som jag nåtts av varit så enahanda, det förvånar mig. Inte en enda kommentar om hur jag bor eller vilka kläder jag hade på mig. Några, betydligt färre än väntat, har haft synpunkter eller frågor om maten som serverades. Det som har väckt störst intresse är uppenbarligen mitt sätt att vara. Hundratals kommentarer har rullat in via Facebook, sms, blogg och inte minst genom telefonsamtal och möten.

Ord som personlig, genuin, äkta och spontan har, med mina mått mätt, formligen östs över mig. Jag är nästan i chock och undrar retoriskt: ”har ni aldrig sett en vanlig människa i TV förut?”

För visst är det där någonstans frågetecknen uppstår. Vad är det för mediabild vi har av varandra? Trots att tablåerna är fyllda med realityserier och dokumentärer blir det närmast en aha-upplevelse när, i det här fallet jag, visar min glädje, frustration och stress i rutan. Det vi som mediakonsumenter tror är verkliga, helt vanliga vardagsmänniskor är utvalda och exponerade enligt samma mall och modell. Det fick den här killen som sökte jobb på Södersjukhuset nyligen också erfara.

TV-serien Äkta människor drar frågan till sin spets. Vad är det för egenskaper som krävs för att bli behandlad som en medmänniska? Hur snäva är våra ramar och hur kompakta är våra fördomar? Snävare än någonsin menar jag.

I en tid då det finns diagnoser och mediciner mot allt och för alla, är ramarna för vad som anses ”normalt” skrämmande små, år 2012. Mångfaldsplaner och jämställdhetsplaner fyller bokhyllorna på våra arbetsplatser och där blir de stående som teoretiska försökskaniner. I praktiken förväntas alla ändå passa in i en mall.

Jag har själv fått erfara detta. En medmänniska hade under ett par dagar iakttagit mig och uppfattat mitt beteende som avvikande på något sätt, varvid jag fick förklarat att jag möjligtvis kunde lida av ADD. Jag hade aldrig hört talas om begreppet tidigare och ägnade inte mer energi åt beskedet just då. Så småningom blev dock uttalandet ett privat och personligt relaterat bevis över vårt omättliga behov av att kategorisera och organisera våra medmänniskor. Det speglar bara vår intolerans och svårigheten att hantera olikheter på vilken skala de än må befinna sig.

Om min medverkan på något endaste litet sätt, om så bara för en enda människa, har bidragit till att bredda bilden av det vi upplever som äkta människor så är ingen gladare än jag.