Jan Berglin är alltid mitt i prick. Den här gången är inget undantag. Bara en kort stund innan jag fick bilden tillsänd mig genom en länk på facebook hade jag kollat bakåt i bloggarkivet och sökt svar på frågan: Vad har jag för påsktraditioner? Finns det några överhuvudtaget? Jag började blogga 2007 så de senaste fem åren finns dokumenterade i alla fall. Det är också vid den tiden som min moderna tideräkning börjar. Endast med hjälp av gamla familjealbum kan jag annars placera in händelser vid olika tidpunkter.

Så visst finns det poänger med en blogg, mer än att bara vara ett ”digitalt varumärke”. För mig är det en dagbok som jag delar med flera. Sådant som jag vill minnas. Det andra skriver jag naturligtvis inte om. Det kan få multna i komposten.

Så, vad kännetecknar mina senaste påskhelger? Vårstädning och utevistelse är inte oväntat återkommande, en flyttning och två resor varav du kan läsa om den ena här. På den tiden skrev jag i ett annat publiceringsverktyg och när det gamla blogginnehållet skulle flyttas över till denna så följde inte bilderna med. Synd, men använd din fantasi och försök se händelseförloppet framför dig.

Ränderna går inte ur. När gräsmattorna skönjas under snötäcket pockar lilla bonden på och måste få utlopp för sitt grävbehov. Antagligen lika reflexmässigt som en kanin som vill gnaga, en fågel som vill flyga eller en häst som vill… ja, inte vet jag. På tredje våningen i stan är det inte idealiskt att vare sig gräva eller ens plantera om blommor. Men nöden har ingen lag.

En 50-liters säck med blomjord kanske kan stilla den värsta längtan, tänkte jag, och åkte och köpte en. Med jord och krukor och blad runt om mig på köksgolvet kunde jag förnimma växthuskänslan. Men bara en kort stund, för sedan blev det städdags. Då förbannade jag mig själv för att jag aldrig kommer ihåg att skriva ner vilken typ av dammsugarpåsar just min modell vill ha. Det slutade med sop och våttorkning och ett uppvaknande om var jag faktiskt befann mig.

I min iver att kunna dricka mitt morgonte på en farstutrappa har jag börjat spana på torp till salu, sommaridyller, pörten, ja vad som helst som kan ta mig ner tre våningar närmare gräsnivå. Och jag har hittat ett! Utredning pågår, så mycket kan jag säga.

Men vad göra med lägenheten då? Kanske prova på att hyra ut den veckovis under sommaren. Nu när Umeå är i ropet (visst är väl stan i ropet, säg inget annat!) så borde det väl finnas intressenter.

Det är sånt här jag drömmer om mellan april och september. Frodiga grönsaksländer, sallad och blommor, ogräs och gräs.

Och det är vid den här tiden, och sex månader framåt, som gatubelysning, allmän väghållning, sandning av trottoarer, centralvärme och en massa andra saker är helt uunderbara.

Inspirerad av Fredrik Lindström och hans TV-serie ”Svenska dialektmysterier” har jag beslutat mig för att väcka gamla grundsundauttryck till liv igen. Den som är infödd förstår den bakomliggande betydelsen i rubriken: nu går det fort alltså – för fort. Eller på svenska: vart tog mars vägen?

Påsken har tillbringats i fjällmiljö. ”Så hälsosamt och stärkande i fjällen” brukade far sjunga när jag var liten. Den här resan var stärkande, absolut, men hade också tydliga inslag av ohälsa. Junior rasade ihop som en sackosäck på tredje dagen och låg sedan utsträckt på soffan. Han tycktes inte lida nämnvärt av detta dock. Kanske för att det bor en liten latmask i honom? Vi hann dock göra sightseeing i Mo i Rana som jag aldrig tidigare besökt, och sanningen att säga vet jag inte om jag behöver återkomma heller. Inte så att stadens skönhet lockar i alla fall. Vi hann också åka slalom i offpistlandskap. Det är coolt har jag hört. Om man med det menar frihetskänsla, fluffig snö, omöjligt att svänga och obeskrivlig mjölksyra i benen så ja, då är det coolt.

Själv slutar jag inte fascineras av de vackra topparna och vita vidderna. Jag bara glor. Kanske är det mitt sextondels sameblod i mig som längtar hem? Kroppen försöker säga mig något som jag inte har kläm på ännu. Om det gick att transkribera till grundsundamål så kanske det skulle gå bättre.

Äntligen framme! För femton år sedan klev jag in på Kungsleden från andra hållet, d v s i Abisko. Det var före digitalkamerans tidevarv och såldes kan jag inte lägga upp någon startbild som bevis. Håll till godo med denna, för den här dagen nådde jag slutmålet.

I Norge tittade solen fram och vi grävde ner oss i ett dike.

[Så grannt när sola lys på dänn vise. Å så bärga i bakrunn. Ja tapp o´ la.]

I Norge tar man fasta på äggtraditionen. Till och med Statoil erbjöd ägg i påskförpackning. Mycket goda chokladägg med krämigt innehåll.

Inte så plågsamt att vara sjuk kanske?

Hemresedagen så sken solen från stundtals klar himmel, svårt att åka bil då. En liten avkrok från stora vägen fann vi denna sjö med lilla Lapporten som fond. Klart att det blir paus!

Så här glad är Sundström när han får karva och gnaga på torkat älgkött i vårvintersol.

Att jag arbetar på museum har blivit härligt påtagligt under några dagar här i Göteborg. Mer än i vardagen, då jag pallrar mig i väg till jobbet på promenad genom staden och snabbt blir helt uppslukad av allt som ramlar över mig, dagarna i ända.

Här har hela museisverige varit samlat under tre dagar och brottats med gemensamma frågor. Jag har följt föreläsningar som handlat om media, sociala medier och besökarnas delaktighet utifrån mitt arbete som informatör. Dessutom har jag tjuvtittat. Spanat och granskat. Hur ser logisitken ut när 450 personer samtidigt ska äta lunch, byta föreläsningssalar och hinna dricka kaffe och gå på toa? Sådant har jag tittat extra noga på. Anledningen är att den årliga vårkonferensen ska äga rum i Umeå 2014, då med ett nordiskt perspektiv och inbjudna gäster från Finland, Norge, Danmark och förhoppningsvis Island också. Och jag då? Jo, jag ska vara samordnare lokalt i Umeå. Tokspännande och nervöst och roligt redan nu.

Så här såg det ut på Världskulturmuseet igår kväll när kulturministern talade till museifolk från hela landet.