Nu går vi in i den vecka på året då jag blir ett år äldre. Om jag som barn längtade till födelsedagen med kalas och paket, så har födelsedagarna efter 30 mest varit en pina. Men i år är det annorlunda.

Att har överlevt första året som fyrtioåring ser jag först och främst som en seger i sig. Det trodde jag aldrig. Att jag har flyttat fram mina preferenser för vilka som ingår i kategorin ”medelålders” säger väl också en hel del om min numera självsäkra attityd. För visst har medelåldern flyttat uppåt? Närmare 55 än 40 i alla fall. Å det bestämdaste.

I otaliga artiklar som behandlar åldersfixering har jag noterat att ”40 är det nya 20″. Det kändes hoppfullt vid första anblick. För märk väl mina vänner, att om så är fallet, så kommer jag inom ett par år att genomgå en ny ålderskris – då på väg ut ur det ”nya 20″. Det betackar jag mig. En gång räcker för mig.

Därför känns det helt okej – för första gången sedan 31-årsdagen – och rent av lite spännande. Det måste firas.

Då går vi vidare. Med lite draghjälp och morot går det lättare. Funkar på både människor och djur.

Nu är måttet rågat. Nu har bägaren runnit över. Nu är jag så trött.

Jag är så sjukt trött på alla goda råd som haglar över oss vanliga dödliga, om än det ena än det andra. Inte minst hur vi ska leva våra liv för att få ut ”maximalt”. Vad då maximalt? På vems skala då? Anses vi inte kapabla att själva avgöra hur våra liv ska levas? Överallt möts jag av tidskrifter, artiklar, kurser och coacher som behandlar detta ämne. Hoppas att jag har fått tunnelseende och är förblindad – att det inte är sant.

Om stress är ett livsstilsfenomen så är det inte Rut som fixar tvätten, som är lösningen på problemet. Den avlastningen ökar bara förväntningarna ännu mer. På den lediga tid som Rut ger mig ska jag hinna förverkliga, maximera, connecta, utveckla och effektivisera mig ytterligare ett snäpp. Och bli ännu mer stressad. Var är poängen?

Det är väldigt mycket tal om att ”planera rätt” för att hinna så mycket som möjligt. Ett ”smart val” är till exempel att använda heminredningsbutikernas konsulter som ska hjälpa mig med shoppingen. För tänk om jag väljer fel färg på fåtöljen? Hujeda mig. Att köpa en matta är inte någon liten skitsak inte, det krävs kompetens och expertis.

Däremot är det väldigt lite tal om glädje i mitt dagliga liv, enkel och oförställd glädje. Vart tog den vägen? Undrar just om Fia i möbelbutiken ens ställer frågan om jag sitter skönt i fåtöljen, innan hon lägger ordern till varuutlämningen? På filmer från 1950-talet ser jag människor sitta skönt i salongerna, och dom skrattar. Är det sådant man bara ser på fotografier och gamla filmer?

Mycket var sämre förr, men om människor var betrodda med ett uns mer av eget sunt förnuft, så var det ta mig tusan bättre. Nu går jag ut i strejk.

I helgen har jag varit djurskötare ”hemma på gården” i Nyland. Det känns lite som ”mitt” Nyland, trots att det knappt hann bli två år som det var min hemvist på riktigt (juli 2009–april 2011).  Köparna och jag har kommit så bra överens sedan vi träffades första gången hos mäklaren, att en vänskap har hunnit utvecklas. Är inte det lustigt så säg.

Så alltså, när Carina med familj reste bort i helgen ryckte jag in som tillsyningsman. Kvar på gården lämnade de fem (?) får, fem (?) höns, sju (?) kaniner, och märk väl – tre katter, no doubt about that. Underbar vårsol strålade emot oss hela lördagen, så vanan trogen tog vi termos och muffins med oss bakom ladugårdsknuten och satt oss ner i snödrivan. Och där satt vi länge.

När jag gjorde resan ut idag åkte jag själv, och hann känna efter lite extra. Saknar jag landet eller inte? Gräsmattorna, snöhögarna och alla löv? Tystnaden, enskildheten och solen som styr rytmen? Jo, lite. Plötsligt längtade jag efter vedkapning och slit och släp med tunga stockar, att kasta vedklabbar och att fylla vedbon. Eller är det en dröm? Jag har ingen aning.

Snabbt vände jag åter, in mot stan, för att få klarhet. Men än har det inte klarnat. Så nu sitter jag här på tredje våningen och behöver varken bekymra mig om snöskottning, sandning eller elpriser. Och tittar på bilder från trädgårdslandet, stallet och vidderna av snö på myren.

Svåra val.

Gullkatta leker i snön och spanar in utekaninerna i vedboden.

Kul med sol och värme. Men roligast var nog muffinsen. Tack Elin för det goda receptet med hallon och chokladbitar i!

Med kikare spanar vi efter fåglar och vilt på andra sidan ån. Nyllis är nog som allra bäst på vårvintern.

I stallet bor numera höns, som sig bör i en ladugård som är i tipp-topp. Idag var de snälla och gav mig tre ägg också.

Katt är livet på landet.

Murmeldjuren gräver så snart de får syn på en snödriva eller ser en tänkbar snögrotta. Inget undantag den här dagen.

Kaninen får lite grankvistar att gnaga på, det är mums.

Urtjusiga får i en box. Snart väntas lamm sägs det.

Lugnt och stilla, frid och fröjd, sol och snö. Nice place.

Det slog mig här om dagen att jag sällan eller aldrig bloggar om mitt jobb. Konstigt egentligen, eftersom det upptar största delen av mitt vakna tillstånd. Mitt jobb engagerar mig verkligen och det är svårt att ”slå på” och ”av” när stämpelklockan säger så. Det är snarast så att jag lever med mitt jobb i olika grad, och sådan har jag alltid varit oavsett arbetsplats. Jag skiljer inte på fritid och jobb som experterna säger att man borde. För mig är allt bara ”livet” som fylls med olika innehåll under olika perioder. Det funkar utmärkt för mig.

Nästa måndag har mitt jobb på Västerbottens museum fyllt mitt liv i prick fyra år. Jösses vad fort det har gått. Dags att sudda ut känslan av att vara ny på jobbet. Det är nu det börjar!

Annika jobbar i verkstaden och är en av alla toppenarbetskamrater på museet.

Och så har vi museibilar och en museibuss. Här lastar vi av fotografier av Sune Jonsson inför en utställning i Robertsfors i höstas.

Och nu, veckan som kommer, har vi Samisk vecka på museiområdet. (Bilden togs förra året vid den här tiden så ta inte för stor notis om datumen.)

Här är en annan viktig person på mitt jobb: min närmaste kollega Björkman som har ringar på alla fingrar och en keps med Piratpartiets symbol. En toppenkille alltså.

Lagom disig och oskarp bild, precis som jag känner mig då och då. Här på besök med hela personalstyrkan i Bjuröklubb.