Luften gick ur mig en aning förra helgen när jag fick omvärdera hundrakronorsprojektet. Sonen kom hem och ville baka favoritkakan med tusen ingredienser. ”Äntligen sätts det här experimentet på prov” hann jag tänka innan vi båda stod och stirrade in i ett tomt skafferi. Samvetsfrågan att ta ställning till: ”Ska jag riskera att få sociala myndigheter efter mig för att jag vägrar mitt barn att baka?”. Nej, den risken var jag inte beredd att ta, så vi ilade iväg till affären och kom hem med en trehundrakronorskasse. En helt normal alltså.

Men hundringen då? Jag är tjurig som bara den och vägrar släppa greppet riktigt ändå. Veckan som har gått är jag tillbaka på banan, men i helgen har jag återigen spräckt budgeten. Nu med en reviderad plan dock: Nöjen kan också vara en fika på stan, precis som bio och dagkort i slalombacken. Junior ska också undantas från det hårt åtstramade upplägget och jag är förbjuden att tulla på hans lördagssnacks.

Wish me luck. Nu kör vi en vecka till.

Jodå, jag gör annat än räknar slantarna i plånboken också. I kväll till exempel. Jag har just avslutat två timmar i en fokusgrupp med konsumentperspektiv på yoghurtförpackningar. Det kanske låter tråkigt, men det var barnsligt roligt. Rena rama lekis faktiskt. Vi fick rita, svara på frågor, prata i grupp och klämma och känna på olika sorters förpackningar. Vi kom dessutom fram till den optimala förpackningen, nu när Norrmejerier produktutvecklar Verum hälsoyoghurt och vill portionsförpacka den. Tänk tetrapack med skruvlock, 4 dl och med form som en kesoburk. Där har du vårt vinnande koncept för framtidens yoghurt. Snart i en butik nära dig?

Ingen fara, jag lever! I allra högsta grad välmående. Tredje veckan och 59 kronor kvar att spendera. Det blir fest i helgen alltså.

Den här veckan har stapelfödan bestått av en s k ”veckosallad”. I mitt fall kommer den att räcka i två. Min största bunke på sju liter var till bredden fylld med strimlad vitkål och morötter i en härlig vinägerlag i måndags. Idag torsdag är det fortfarande 3/4 kvar och jag är – som tur är – fortfarande lika sugen på denna godaste av alla goda råkostblandningar. I normala fall gör jag ju inte så enorma portioner av veckosalladen som denna, men nu är det ju inte ett normalt tillstånd att leva på hundra kronor i veckan heller. Anledningen att det ändå blev så stavas extrapris. Rotfrukter för 2.90 kilot! Jag lastade Coop-kassen full och gick hem och strimlade. Och nu sitter jag här med min bunke, och drömmer om surdegsbröd, ostar, kex och chokladkakor.

Att leva sparsamt innebär inte bara mer pengar på kontot. Det får också andra konsekvenser. Kreativiteten till exempel, den har fått sig en rejäl skjuts framåt. Ny rutin är att baka allt matbröd själv, köra så lite bil som möjligt, återupptäcka böckerna i bokhyllan istället för att bära hem flera och bäst av allt: att vara kultursocial utan att det kostar. Det sistnämnda upptäckte jag i veckan då jag besökte en vernissage med god vän. Vernissagen var förlagd till stadens finkulturella centrum där det påpassligt nog också var premiär på en stor uppsättning. Vi kom precis ut i foajén när det var paus, och minglet var ett faktum.

När jag tänker på det hela ännu lite till, så upptäcker jag att det handlar om livskvalitet. Istället för tid vid datorn, TV:n eller bara allmänna grubblerier så fokuserar jag på att ha mat för dagen och låter det ta tid: gå till affären, köpa mjöl, baka mitt bröd. Ni förstår principen.

Det kanske bara jag som är sen i starten – det här har ni fattat för länge sen, hela bunten. Till slut har polletten trillat ned även hos mig och jag uppskattar dessa små vardagliga bestyr. Kanske är det någon liten bonde långt inne i mina gener som pockar på och vill ut. Om det här projektet håller på tillräckligt länge torde vi få veta hur det ligger till med den saken.