Ränderna går inte ur. När gräsmattorna skönjas under snötäcket pockar lilla bonden på och måste få utlopp för sitt grävbehov. Antagligen lika reflexmässigt som en kanin som vill gnaga, en fågel som vill flyga eller en häst som vill… ja, inte vet jag. På tredje våningen i stan är det inte idealiskt att vare sig gräva eller ens plantera om blommor. Men nöden har ingen lag.

En 50-liters säck med blomjord kanske kan stilla den värsta längtan, tänkte jag, och åkte och köpte en. Med jord och krukor och blad runt om mig på köksgolvet kunde jag förnimma växthuskänslan. Men bara en kort stund, för sedan blev det städdags. Då förbannade jag mig själv för att jag aldrig kommer ihåg att skriva ner vilken typ av dammsugarpåsar just min modell vill ha. Det slutade med sop och våttorkning och ett uppvaknande om var jag faktiskt befann mig.

I min iver att kunna dricka mitt morgonte på en farstutrappa har jag börjat spana på torp till salu, sommaridyller, pörten, ja vad som helst som kan ta mig ner tre våningar närmare gräsnivå. Och jag har hittat ett! Utredning pågår, så mycket kan jag säga.

Men vad göra med lägenheten då? Kanske prova på att hyra ut den veckovis under sommaren. Nu när Umeå är i ropet (visst är väl stan i ropet, säg inget annat!) så borde det väl finnas intressenter.

Det är sånt här jag drömmer om mellan april och september. Frodiga grönsaksländer, sallad och blommor, ogräs och gräs.

Och det är vid den här tiden, och sex månader framåt, som gatubelysning, allmän väghållning, sandning av trottoarer, centralvärme och en massa andra saker är helt uunderbara.

Inspirerad av Fredrik Lindström och hans TV-serie ”Svenska dialektmysterier” har jag beslutat mig för att väcka gamla grundsundauttryck till liv igen. Den som är infödd förstår den bakomliggande betydelsen i rubriken: nu går det fort alltså – för fort. Eller på svenska: vart tog mars vägen?

Påsken har tillbringats i fjällmiljö. ”Så hälsosamt och stärkande i fjällen” brukade far sjunga när jag var liten. Den här resan var stärkande, absolut, men hade också tydliga inslag av ohälsa. Junior rasade ihop som en sackosäck på tredje dagen och låg sedan utsträckt på soffan. Han tycktes inte lida nämnvärt av detta dock. Kanske för att det bor en liten latmask i honom? Vi hann dock göra sightseeing i Mo i Rana som jag aldrig tidigare besökt, och sanningen att säga vet jag inte om jag behöver återkomma heller. Inte så att stadens skönhet lockar i alla fall. Vi hann också åka slalom i offpistlandskap. Det är coolt har jag hört. Om man med det menar frihetskänsla, fluffig snö, omöjligt att svänga och obeskrivlig mjölksyra i benen så ja, då är det coolt.

Själv slutar jag inte fascineras av de vackra topparna och vita vidderna. Jag bara glor. Kanske är det mitt sextondels sameblod i mig som längtar hem? Kroppen försöker säga mig något som jag inte har kläm på ännu. Om det gick att transkribera till grundsundamål så kanske det skulle gå bättre.

Äntligen framme! För femton år sedan klev jag in på Kungsleden från andra hållet, d v s i Abisko. Det var före digitalkamerans tidevarv och såldes kan jag inte lägga upp någon startbild som bevis. Håll till godo med denna, för den här dagen nådde jag slutmålet.

I Norge tittade solen fram och vi grävde ner oss i ett dike.

[Så grannt när sola lys på dänn vise. Å så bärga i bakrunn. Ja tapp o´ la.]

I Norge tar man fasta på äggtraditionen. Till och med Statoil erbjöd ägg i påskförpackning. Mycket goda chokladägg med krämigt innehåll.

Inte så plågsamt att vara sjuk kanske?

Hemresedagen så sken solen från stundtals klar himmel, svårt att åka bil då. En liten avkrok från stora vägen fann vi denna sjö med lilla Lapporten som fond. Klart att det blir paus!

Så här glad är Sundström när han får karva och gnaga på torkat älgkött i vårvintersol.

Att jag arbetar på museum har blivit härligt påtagligt under några dagar här i Göteborg. Mer än i vardagen, då jag pallrar mig i väg till jobbet på promenad genom staden och snabbt blir helt uppslukad av allt som ramlar över mig, dagarna i ända.

Här har hela museisverige varit samlat under tre dagar och brottats med gemensamma frågor. Jag har följt föreläsningar som handlat om media, sociala medier och besökarnas delaktighet utifrån mitt arbete som informatör. Dessutom har jag tjuvtittat. Spanat och granskat. Hur ser logisitken ut när 450 personer samtidigt ska äta lunch, byta föreläsningssalar och hinna dricka kaffe och gå på toa? Sådant har jag tittat extra noga på. Anledningen är att den årliga vårkonferensen ska äga rum i Umeå 2014, då med ett nordiskt perspektiv och inbjudna gäster från Finland, Norge, Danmark och förhoppningsvis Island också. Och jag då? Jo, jag ska vara samordnare lokalt i Umeå. Tokspännande och nervöst och roligt redan nu.

Så här såg det ut på Världskulturmuseet igår kväll när kulturministern talade till museifolk från hela landet.

I en vecka har bloggen varit parkerad någonstans i rymden. Jag hade inte betalat mina 99 kronor som det kostar per år att heta gullapan.se och fick rättmätigt ta mitt straff.

Det har hunnit hända en hel under denna vårpremiärvecka. I takt med att snön smälter blir det folkligare på gatorna. Jag önskar att jag kunde säga festligare också, men inte det. Här håller vi oss helst inom ramarna. Som dessa tre lunchflanörer här om dagen:

Väskan över vänster axel, trekvartsjacka och tighta byxor innan för skor med skaft. Ja, varför utmana och vara annorlunda när man kan gå ton-i-ton med underlaget, björkstammarna och de smutsiga snöhögarna.

På mackarna märks det också att det våras. Kö till fönsterputsen, kö till luften och kö till biltvätten. En som inte orkade köa var den här taxichauffören som körde så nära entrén hon bara kunde. Bilden ger inte situationen fullständig rättvisa, för bilen står ännu närmare än vad den ser ut att göra.

Cykelpremiären är också avklarad och slutade först efter ett maraton, alltså 4,2 mil och tre timmar senare.

Och så har det varit födelsedagskalas. Ett riktigt roligt sådant. Gästerna var fantastiska, maten okej och tårtan förfärlig. I den ordningen. Tänk att det är så roligt att laga mat till många, och så trist att laga mat till sig själv. Kanske få bjuda in min kompis som talade till mig idag när jag kom hem. ”Oj, vad hungrig jag är idag”, tänkte jag och fick till svar ”Ja, jag med!”. Vem tusan var det?! Jag är helt säker på att jag var ensam i lägenheten…

Ett annat vårtecken är trav. Då vaknar gamle far ur vintervilan och vill titta på hästar igen. Självklart ställer vi upp som sällskap och prickar in 7 av 10 spelade hästar. Hur vi ändå kunde förlora 40 kronor på söndagens spel är en gåta…

Själv har jag blivit bönhörd och tackar Åsa för scarfen och ja, var det långa hårsvallet kom ifrån har jag ingen aning om. Men plötsligt var det där och jag var lyrisk för ett ögonblick!