Nu när skotern är såld och alla dess vedermödor är ett minne blott så återstår endast, och tack och lov, de hederliga gamla skidorna. Med eller utan stålkant eller valla eller tjära spelar ingen roll. Ut bara. Idag med särskilt trevligt födelsedagsbarn.

På led vi gå medan Sesam virrar på och sjunker ned i snön i vartannat steg.

Födelsedagsbarnet höjer kåsan med kaffe för en slurk och dottern Anna tycker att det här med skidor är jättetoppen.

Svärsonen (alltså inte min, födelsedagsbarnets!) är beredd att hugga in på ett kycklingspett.

Även små diken kan välta stora män, men inte Fredrik!

Gullapan insisterar, men naturguiden är skeptisk.

När vi anlände en halvtimma efter utsatt tid väntade han redan på farstutrappen och innan vi hunnit få på oss utrustningen hade han ilat iväg upp i skogen. Halvputtra bestämde vi att låta honom få försprånget och spekulerade till och med om att välja en annan kurs, som straff för att han inte kunde gå i samlad tropp. Några hundra meter längre fram fann vi honom dock, väntande. Därifrån fortsatte turen i gemensam takt.

”Ufför” och ”u:för” (uppåt och nedåt) gick turen tills vi hittade en klippa att luta oss emot. Där hade den gamle mannen tålamod att sitta i nästan tjugo minuter innan han bad att få återvända hem. Återstoden av gruppen tyckte att turen just hade börjat, och fick avsluta på egen hand. Några bilder blev det dock och med dem konstaterar jag att det aldrig är för sent att börja om!

Med vindtäta material var Gugge redo för marsvindarna som började ge sig till känna någon gång efter lunchtid. Malte försäkrar sig om att spåren syns, så att vi säkert hittar hem igen.

Johan försökte säga något med blicken, jag kunde bara inte räkna ut vad…

Limpmacka, kaffe och skrönor om skidturer på 1970-talet upptog stora delar av fikastunden.

Gugge var inte nöjd med glidet, tog upp en burk valla ur fickan och menade att det borde vara perfekt med den här vallan. Vi gav varandra menande blickar bara, och sa inget mera.

Så här minns vi Pumis.

Så här såg det ut idag. Hon dog i Johans armar efter någon minut när olyckan inträffade.

Kanske hamnar hon i himlen där Johan ser ut att vakta porten. – Puma, du är fri nu!

En ventil till varmvattenberedaren har läckt en tid och vi tyckte det var dags att åtgärda problemet innan det blir problemet med stort P. In till fackhandlaren på hörnet för att få saken ur världen.

-Den här är trasig och vi behöver en ny, konstaterade vi rakt på sak och lade upp den trasiga ventilen på disken.

-Jaa jaa den däär, det är inte så ovanligt, fick vi till svar och expediten redogjorde tämligen noggrant att just den där kopplingen inte är så bra, att vi egentligen borde ha en annan modell. Snart låg en annan ventil på disken och vi tittade nöjt på varandra och konstaterade att det lät ju vettigt. Han är ju expert, vad vet vi?

Vi fortsatte att fråga om detaljer kring ventilen, gängor och exakt var den sitter på vårt vattenrör varvid expediten plötsligt ändrar tonläge.

-Ojojoj då! Om jag var i era kläder så skulle jag inte stå kvar här utan sätta mig i bilen och trycka gasen i botten! Eller förresten, det är för sent. Ni har nog översvämning hemma redan. Det har redan hänt. Men det är ju bara vattnet i systemet som har läckt ut, för ni har ju skruvat av huvudkranen sa ni ju. Vilken tur va?

-VA?!?! Men guuud! Vad säger du människa?!?! NOOO!!! Hjärtslagen gick upp på maxfart, och jag såg vattenmassorna svämma ut på hallgolvet, ut över täckpappen som just nu ligger som skydd för måleriarbetena. Kanske tur i oturen att golvpappen var där förresten? Den kanske har en uppsugande förmåga? Snälla…

Med blicken riktad mot dörren och en mental rivstart av bilen utanför, hann vi få fram några darriga ord om att ”förra gången gick det ju bra, det är ju när vi trycker på knappen som det rinner ut vatten..”.

Expediten slog ut med armarna och skrattade:

-Ja men dååå såå! Haahah! Då är det ingen fara. Då kan ni ta det lugnt. Det kommer inte att hända något, helt säkert! Jag beställer en likadan så har ni den här om några dagar. Vi ses då.

Tänk att en liten skitventil kan få igång en expertexpitit så att kunderna på andra sidan disken nästan får hjärtslag. Ja, tänk på det ni.

Att redan kvällen innan förbereda morgontändningen i vedspisen har jag lärt mig nu. Det tar exakt åtta minuter från det att elden kommit igång tills pannan med tevatten kokar. Och jag har den tiden. Vattenkokaren får vila tills det blir bliddagar.

En kvinna som blev intervjuad på radion idag gladdes innerligt åt att kunna hjälpa en annan människa i nöd, när hon och andra bybor hade öppnat upp församlingshemmet och kunde bjuda in  danska turister som blivit strandsatta på orten på grund av inställda tåg. Nu ställde folket upp i byn minsann, med madrasser och täcken och kuddar. Och kvinnan talade med en sådan värme och stolthet, ja hon sa det rent ut: ”Det känns fantastiskt att få hjälpa en medmänniska i nöd”.

Det är så sant. Hur många gånger händer det i ens liv att man verkligen kommer till någon annan människas undsättning? Att man känner att man gör nytta, inte bara driver omkring planlöst, konsumerar i tröst på annat och skapar låtsasvärldar för att inte dö av tristess? Alldeles för sällan uppenbarligen.

Nej, jag vill också känna mig lite mallig över att ha räddat någon – eller ”något” går också bra – ha glatt någon eller gjort något helt oväntat. Jag måste ta mig tusan anstränga mig lite för att se tillfällena när det skulle kunna hända. Det räcker inte med att bjuda på ogräddad bananbulle på jobbet var tredje månad. Här krävs koncentration och mod. Återkommer.

Ett annat sätt att förenas: klä av sig halvt naken i pinande vind och -10° en lördag i Stockholm. Först tänker man ”galningar! De måste ju frysa ihjäl”. Sedan slås man av tanken: ”Aha, de Vägrar Vinter” och förenas i en manifestation som får alla runt omkring att stanna till, skaka på huvudet och samtidigt le en smula åt en mötande främling.

Att stå nära varandra när det blåser kallt är också ett sätt att känna medmänsklighet och samhörighet. Malte, Jonna, Suz och undertecknad på blåsigt uppdrag.

Här är det dock fråga om förlamning. Ingen idé att ens försöka få ut bilkräket.

Så frågan för dagen är om det ändå är bättre att göra den traditionella degen och veva runt med trägaffeln i bunken tills svetten lackar? Då har jag ju full koll på mjölmängden hela tiden. Nåja, smakbedömningen återstår. Jag väntar på ett utlåtande från testpanelen.

Den här maskinen ska göra susen. Har jag hört.

Inget fel på utseendet förvisso. Inte smaken heller faktiskt. Men konsistensen!

Och var den här bullkorven kommer ifrån har jag då rakt ingen aning om.

När goda vännen Suz kom förbi och vi skulle snacka ihop oss om kommande helg i huvudstaden så passade vi också på att kolla avgångarna på flyget ner och hem. Fredag eftermiddag ner och söndag…  Ja, vad sa vi om söndag? Till Stockholm en gång till? Åka sträckan Umeå– Stockholm fredag OCH söndag? Hur gick den bokningen till? Just snyggt det.

Kastade mig på telefonen så klart – det här krävde livesupport – och kom till den bästa supporten i världen. Biljetterna som egentligen inte är återbetalningsbara löste hon in och bokade snabbt nya i rätt riktning. Kan man vara annat än tacksam?

Resten av dagen har varit minst lika hjärtlig.

Oemotståndligt!

Ibland underlättar det utan skidor dock..

”Malte, titta här nu hur du ska göra om du hamnar i en överlevnadssituation i skogen. Då dricker man snö förstår du.”

”Och sen, när det blir natt då kryper du in under snön så här och håller dig varm. Om det är en överlevnadssituation alltså.”

”…på morgonen är det bara att krypa ut i solen!”

*Tyst minut*

– Behöver något stärkande efter den övningen…

Sist men inte minst: vi övar takskottning med klätterlina och klättersele.

Suz och Jonna är lyckligt ovetande om träningslägret tidigare på dagen och ler ikapp med solen precis som man ska!

Annars värt att nämna är den ringlande kön av kunder på Nisses Conditori idag. En konstant kö ut till entrédörren höll expediterna och konditorn själv varma. Semlor rullades in på rullvagnar i strid ström och stundtals tvivlade jag på att vi överhuvudtaget skulle hinna fram till kassan innan det goda surdegsbrödet skulle vara slut. Men vi hann!

Det höll aldrig på att ta slut på kunder hos Nisse idag…

Inte så konstigt kanske?

Ja, inte blir man glad inte…

Men det är andra som styr och bestämmer…

Ändträ som ska stå på rot och inte ligga i luften.

Då blir vi ledsna!

En tur med skidorna gjorde dock gott.

…för solens strålar lyser ju desto längre!

Ett annat exempel: I samband med Botniabanans framdragning har nya vägar tillkommit och andra har försvunnit i markerna. Den gamla skogsväg som har tagit generationer före mig ut till skogsskiftet är nu borta. Ändå sörjer och saknar jag vägen som jag själv knappt gått på.

Ytterligare ett: när husen på min barndomsgata skulle rivas ville jag inte ens åka förbi med bil längre. Fy så hemskt! Med husen borta kändes det som om alla mina barndomsminnen sopades bort i ett huj.

Ja, vad säger man? Konservativ? Trög? Tråkig? Bara att acceptera.

Den här vägen ner till Fillingen har alltid gått här, och det vill jag att den ska fortsätta att göra.

Stenarna på stranden i Finnhamn har legat där i tusentals år och förhoppningsvis i tusentals till.