”Vi har hittat en snabbkoll  – en räknemaskin i miniatyrformat (5 x 11 cm). Den hjälper till att kvickt addera långa utgiftsposter – både när man sitter med kassaboken eller går omkring med snabbköpets vagn och plockar varor. I synnerhet vid det senare tillfället, tycker vi den är bra att ha. Skönt att slippa chock vid kassan när man ska betala. Snabbkollen är av plast och kostar ca 10 kronor. Den finns bl.a hos färg- och järnhandlare; i Stockholm os NK, Åhléns och John Wall.”

Visst vore det något även för den moderna konsumentmedvetna människan? Tveksamt bara om kostnadsslagen funkar än idag.

Vad skulle det stå på en Snabbkoll a la 2010? Tusen kronor, femhundra, hundra, tjugo?

Vänlig, ordningsam och proper – husmoderns ideal 1971. I den andan är man uppvuxen och se hur det gick…

Kul loppis idag med annorlunda upplägg: arrangören upplåter sin ladugård mot att varje utställare bakar en sats kakor/bullar/godbitar, som ansvarig sedan säljer i sitt kafé och gör sin förtjänst på. Minimal arbetsinsats av den påhittiga damen som bor på gården!

När jag för några år sedan rörde mig i dessa trakter senast fick matupplevelsen betyget ”icke godkänt”. Det vittnar inte minst det här arga gamla blogginlägget om. Den här gången tackar jag Chris för initiativet att ge ut en karta så att vi hittade till Westmans café i Bygdsiljum i alla fall. Café Kvarnen i Kvarnåsen, mellan Lycksele och Norsjö, hade de kunnat lämna därhän. De sega våfflorna på papptallrikar platsar inte i samma folder som TV-kocken Fredric Anderssons nuna eller SM-pristagaren Bodil Boströms tävlingsmackor. Häpnadsväckande, måste jag säga. Att inte ens ha med restaurangen på Källan SPA i Norsjö, inte 1940-tals kaféet i Kusfors eller Finnforsens kraftverkskafé är också förvånande. Alla tre borde vara med.

Hur mår matlänet Västerbotten då? Tja, helt oförutsägbart. Gemensamt är dock att Delicatobollar kan dyka upp på de mest oväntade ställen (bland annat på Älgens Hus, i en salig menyblandning med älg-, ren-, och björnanrättningar) och att smörgåsar som regel görs på tekaka/Polarkaka eller baguette. Inte ett hembakat verkligt gott bröd så långt ögat skådade. För att få smaka sådana delikatesser får man åka till Nisses eller Kafé Anno 1762 på Olofsfors bruk. Tur att båda är nära!

Svansele Vildmarkscenter – värt att betala entré på 110 kronor så att man kan köpa mat för 175 kr. Maten säljs bara till de som har betalat entréavgift av någon märklig anledning. Lokalt och rejält så det förslår i alla fall. Närmast i bild syns tallrikar, bestick och givetivs norrländskt tunnbröd.

Utsikten från restaurangen på Källan Spa i Norsjö går inte av för hackor. Särskilt när solen skiner över skogarna, poolen och frukostbuffén. Middagsbetyg: 7 (skala 1–10).

Helt oväntat dök det här kaféet upp och vi blev verkligen tagna på sängen av populariteten; gott om besökare och häftig 40-tals inredning. Bästsäljaren verkade vara räkmackan för 25 kronor, stor och rejäl på ”tekaka”, sa expediten. Jag hävdar att det är Polarkaka. En jädrans skillnad.

Fritt bland stolar och bord på Westmans kafé patrullerade den här tuppen stolt. Ett trevligt inslag i en oväntat fin miljö.

På samma kafé låg den här stackars kaninen i en grymt liten bur och såg helt uppgiven ut. Jag lyfte på locket, klappade och matade den och var en hårsmån från att smuggla med den hem. Inga djur i bur på våran gård!

Efter att ha hittat det här fantastiska flygfotot över vår gård på internet kan jag inte sluta drömma. Jag vill att det ska se ut som det gjorde på bilden, 1953. Öppna åkrar med hässjor och betande djur. Rena dikeskanter och en bagarstuga på tomten. Wow! Nu är åkermarken igenvuxen med sly, dikena raserade av ojämnt vattenflöde efter alla utdikningar som är gjorda uppströms och gör ån känslig för regn. Ifjol sommar efter allt regnande hade vi ju ett litet innanhav inpå knuten.

Med bilden på näthinnan har vi nu börjat en strävsam kamp mot sly och gräs och tuvor av alla de slag. Älgört är det ovanligt gott om. Någon som vill skörda? Finns att hämta här.

Efter endast ett par timmars röjningsarbete är vi en bit på väg redan, och jag ser framför mig hur rent och prydligt det kommer att vara här om ett år eller två. Eller tills orken tryter. Vem vet, kanske redan i oktober.

Här går Jojji lös med röjsågen, på samma plats som bokstaven ”y” på flygfotot ovan. Olikheten är ju slående. Nu när jag ser bilderna intill varandra tror jag att vi ger upp direkt. Det kommer aldrig att gå.

(Mer nostalgi på den här sidan, och för att inte tala om den här!)

Den här roliga vägskylten platsar inte in under 1950-tals temat, men håll med om att den är kul!

Fler historiska vibbar blev det idag på museet i Nyåker, som beskriver hur de tre unika och byggnadsminnesförklarade järnvägsbroarna kom till. I mina ögon ett omöjligt projekt. Ni minns väl Gevalia-reklamfilmen? Jo, just det, från Tallbergsbron nr 2 i betong.

När det kommer till mat har jag blivit ännu hårdare. Tomater från Spanien? Nej tack! Ärtskidor från Kenya? Skulle inte tro det.

Gissa om vi blev glada då när Jojji hittade en applikation till iPhone med ”Gårdsbutiker nära dig”. Oavsett var man befinner sig på vägarna kan man se vilka lokala livsmedelsproducenter som finns just där. Suveränt! Bara runt hemmet fick vi fem träffar. Två av dem är vi redan kund hos, och igår blev vi det hos en tredje: Alskogs grönsaksodling. Bara ett stenkast hemifrån erbjuds självplock av det mesta i grönsaksväg. Och vi plockade! Framme i kassan häpnade vi – billigt så man nästan skäms. Ett par som var före oss hade handlat i storleksordning två ICA-kundvagnar fulla med grönsaker för ringa 300 kronor. Ett och ett halvt kilo dill, bland annat! Vår egen korg gick lös på 50 kronor och vi fyllde förråden så vi klarar oss tills nästa helg då det är öppet för självplock igen. Be sure, we will be back!

Kryddor i låånga rader! Basilika, timja, persilja och oregano.

Bondbönorna var inte riktigt mogna än, så de vi hade lagt i påsen tog han inte ens betalt för…

Kronärtskocka på god väg att mogna.

Med morötter, potatis, lök, gurka och vitlök från Alskogs grönsaksodling gjorde vi en mumsig fisksoppa till middag. Ja, utan gurka förstås.

Snacka om närodlat! Trädgårdslandet här hemma kräver att vi numera äter sallad och ärtskidor dagligen. Bävar tills de ännu gröna hundra tomaterna mognar. Då blir det tomat till frukost lunch och middag. Eller vi kanske ska annonsera om nyöppnade ”Lilla Bondens gårdsbutik, endast öppet idag kl 12-13″. Sedan lär det vara rensat. Ett annat år kanske…

Den smarriga fikabuffén på Norrbyskär går inte av för hackor.

Efter fikastunden på Olofsfors bruk lämpar sig en upplyft tur på styltor utmärkt väl.

Längst fram i bild: kaffekakor. Åå, jag tror att sockerkoman redan har gått över och jag skulle kunna klämma ner en bums! Tur att Carolines kafé har stängt måndag och tisdag så att anfallet kanske hinner gå över…

Dessvärre verkar det som om fler än brodern blickar framåt. På en liten promenad i byn såg vi de första svalorna samtala på telefonledningen. Känns väl så där att se, måste jag säga. Än får de gärna jaga mygg på vår gård ett tag till.

Bror visar hur breda spår det blir efter traktorn i snön i vinter. Eller, kanske var det något annat han försökte lura åhörarna med.

Som den entusiastiske entreprenör han är, min bror, så har han en väderstation på torpet. Den visar allt som kommer, faller, skiner och fryser. Ett måste om man ska vara i snöplogarbranschen.

Mörka moln tornar upp på himlen och fåglarna har sitt första möte.

Glad i hågen över att de var sålda hann jag i alla fall koka lite citronlakritskola som torsdagsgodis. Inte dumt alls, med lakritspasta från Stockholm Eter och Essence och citronhonung från Olofsfors bruk. Så nu tröstäter jag kola, borstar tänderna stup i ett och sms-terroriserar alla tänkbara vänner och bekanta som
k a n s k e skulle kunna tänka sig en get eller tre.

Varför känns det som om det här bara är början på en låång saga?!

Så söta, så roliga, så snälla. Men så fega att de helst ligger i stallet när vi inte vallar dem till sätern. Jo, en sak till också: så svårsålda.

Far håller åkrar och ängar öppna på fädernesgården i alla fall. Tack för det! I år har han sett fler sorkar än något år tidigare. ”Stora as” säger han, men som måsarna gärna festar på. Sjukt äckligt.

Min första bakluckeloppis blev ingen succé ur försäljningssynpunkt. Men roligt och trevligt hade vi.

Och nu tillbaka till verkligheten.

Den hittills enda gurkan som blivit något såg ut så här. God, kan jag också berätta.

Många Öviksbor har upptäckt klipporna i Skeppsmalen. Så gjorde vi och njöt av solen och båttrafiken.

En verkligt glad sommaröverraskning är Café Caroline, på gränsen mellan Västerbotten och Västernorrland. Väl skyltat från E4 för den som vill smaka på godsakerna. (Öppet onsd-sönd 11–16).

Jag tycker inte om hjortron men kopplade bort smaklökarna för en stund och smakade ett kvällsljummet moget bär i skogen här om kvällen. Det var okej.

Getterna var på rymmen i tio dagar men kom hem till slut. Glada och törstiga tog de stallet i besittning igen och har sedan inte lämnat gården. Och viktigast av allt: Nu kan de äta själva. Det borde ju öka chanserna att få dem sålda på Blocket.

Mor och dotter? Nej, det är kära faster på besök. Är vi lika? Det sägs så.

Skogsturen gick uppför berget, och sedan ner igen. Fattar ni vad brant det är? Stup, kallar jag det.

Vi kör så det ryker efter 4-hjulingen.

Malte skördar första mogna trädgårdssmultronet.

Och Johannes och Hedda skördar framgångar i rutschkanan.

Mamma köper glass i stora lass! Toppen tycker vi som stryker runt i kökregionerna i jakt på något att mumsa på.

Trevlig fortsättning på sommaren, önskar Gullapan.

Säg det levande väsen som inte blir rädd för Långedsdräparns fasansfulla blick. (Jo, det är det officiella namnet på katten enligt dess ägare. För enkelhetens skull döpte jag om honom till Grisen när han kom hit.) Notera hur han närmar sig syrénkvisten bara! Jag kan inte släppa tanken på att det är just detta lilla odjur som har satt tre getter på flykt. Men fin är han, och go och alldeles oerhört kelsjuk.

Ser ni gurkämnena? Har räknat in minst 15 små rackare.

Purjosarna i prydliga rader kräver mycket vatten i den luckra och spåniga jorden.

Kan någon berätta vad det röda i bild är? Den måste ha trillat ur samma fröpåse som ringblommefröna. Den är så grann så jag låter den stå kvar. Men vad ÄR det?

Och trädgårdsmästaren själv vill med denna bild visa att hon inte har varit i närheten av botox, alls faktiskt. Med botox i pannan blir det inga clownögon.

Har ni sett en sådan här get någonstans mellan Umeå och Örnsköldsvik? Då är det stor sannolikhet att det är geten Gösta, hemmahörande mitt emellan. Just det här exemplaret är dock inte Gösta himself, för han försvann innan jag hann fånga honom på bild. Det är här en dvärgget som bor på Furuviksparken i Gävle, eller i alla fall bodde så sent som i måndags.

Gårdagskvällens upptäckt att de tre getterna var försvunna var naturligtvis traumatiskt. Var är dom? Stulna? Uppätna? Skrämda till döds? Ja, frågorna hopar sig.

Tolv timmar senare, alltså i morse, uppdagades att ytterligare två av gårdens husdjur var på rymmen. De hade sprungit till grannen, 250 meter bort. De kom dock hemlufsandes framåt kvällskvisten och ser hela och hållna ut.

Nu är frågan om vi måste ha nattvak i någon fönstersmyg med kikare, raggsockor och mörk choklad (håller en vaken) för att se vad det är för ett odjur som smyger omkring här och skrämmer slag på allt levande. Nej, inte allt förresten. Lånekatten Grisen sitter tryggt på förarplats i den gamla SAABEN. Få se nu, hur skulle Miss Marple ha resonerat… ”Har han alibi?”

En liten apunge vid namn Selma vore ju något att få stoltsera med som det senaste tillskottet i djurparken. Men det finns en Selma i bekantskapskretsen redan, och hon är definitivt ingen apunge, och det räcker med henne.

Håller man på som vi gör kanske man till sist åker in i fängelse? I så fall vill jag vara på det där sommaröppna…