Nästan natt, i maj.

Vill ni se fler? Jag har tusen till!

Gissa vad! En pyramid? Nä, något mycket närmare.

Det är klocktornet på Tegs kyrka!

Älskar den här färgen på huset intill.

Öga mot öga med en mås. Jag trodde att han skulle gå till attack.

…men som tur var hade han andra planer.

Hög koncentrationsnivå på Sparken.

Sparken – betongghettot i Umeå som är nöjesplats för alla mellan 4 och 50 år. Kul med ett ställe där man kan vara sida vid sida trots åldersskillnaderna.

Efter allt det betonggråa var vi glada att hitta dessa fina vårblommor i en park på hemväg.

Just nu byggs ”Körsbärsträdgården” alldeles nära gamla cykelbron över älven. Det ska bli en oas för stadsbor att vistas i. Erbjuder än så länge annorlunda gungor och kul klättring på hög höjd.

PERSONAL: Jaa…

JAG: Okej, vilken tid stänger ni?

PERSONAL: Klockan elva.

JAG: Eh, jaha, men klockan är ju bara tjugo över tio…

PERSONAL: Jaså, ja då har vi öppet. Men vi serverar ingen mat.

JAG: Okej, en macka blir perfekt, det räcker.

[Jag tänker och läser på menyn.]

JAG: Fetaost-toast. Det låter gott. Är den varm eller?

PERSONAL: Hm, vänta. [Vänder sig till kollegan]
Är fetaost-toast mat?

JAG: Jag tar en ostfralla, om det går bra.

Är det här en bulle? Det är inte helt säkert.

På hemväg var det ett utmärkt tillfälle att besöka de nyinvigda fågeltornen strax intill. Men det var ju det här med solen…

Kompakt dimma över åkermark och strandängar i Brån, Vännäsby.

Men så vacker och stilla och livligt fågelliv, så det gjorde inget.

En stig genom skogen leder fram till udden med fågeltorn och rastplats. Mycket fint iordningställt.

För att inte tala om alla bäverspår. Vill du se bäver, så åk hit! Tala tyst och smyg, då får du med all sannolikhet se den också. Han visade sig även denna kväll.

I kväll har jag fått lära mig hur man grillar fisk utan halster över öppen eld. Det kan du läsa om här. Själv håller jag mig gärna till de vegetariska alternativen som majs, halloumi och solrosskott.

Fantastiskt vad nära man kommer saker och ting med den här lilla kameran. Nästan som när jag fick glasögon första gången och plötsligt såg alla färger och konturer så klara och skarpa.

Vid den lilla myren har ett gömsle ställts i ordning. Jag drömmer om att få se en riktig tjädertuppsfäktning. Men hur ska jag orka kliva upp så tidigt…

Gillar färgskalan i maj. Särskilt då det plötsligt kommer en regnskur från nästan klarblå himmel. Mysigt på myren.

Jag vill nästan VARA en sten när de är så här vackra och mjuka och runda och underbara.

Var det någon som trodde på det där sista, om att jag vill vara en sten? Skulle inte tro det va. Lika sannolikt som när jag tittade upp i trädtoppen och såg en apa klättra omkring…

Hurra! Fyra dagar ledighet och det är VÅR i luften!

Malte mäter sin längd i björken och konstaterar att han inte kan stå rak under ringarna längre.

Lillkatta och Kanin håller uppsikt och är beredda att gömma sig när storhöken visar sig.

Här är han…

Fjärilarna har vaknat.

…och det har mor och far också, som konungens födelsedag till ära hissar sommarflagg.

Rulles vårskrik.

Lillen och Malte hör att det prasslar i fjolårsgräset.

Och far tar igen sig på kökssoffan.

Själv ligger jag inte på latsidan – tunnbrödbak stundar!

Kavlar så gott och tunt jag kan.

Skjuts in i heta ugnen.

Det ska börjas i tid.

Och slutligen, helgens skräll. Chokladbollen från OKQ8 i Husum klev rakt in på förstaplatsen över min chokladboll-tio-i-topp-lista. Och jag har ätit många i vårt avlånga land. Grattis OKQ8-Husum. I´ll be back.

Kvällens tema var sparris och vårens primörer, rakt igenom en vegetarisk meny. Platsen var matstudion DUÅ här i staden och kvällens kockar var Per och Joel. De lyckades ledsaga oss tio deltagare genom soppa, consommé, fonder, smörkokt, centrifugerat och sådant som jag inte ens minns namnet på. Gott, gott, gott!

Några handfasta tips:

Skala sparrisen lite till. När du tror att du är klar: fortsätt. Den beska smaken sitter i skalet och det ska bort.

Fond och buljong kokar man själv. Inga alternativ är acceptabla.

Palsternacka kokas i en timma i smör, rosmarin och timjan. Klar att äta.

Bästa woksåsen gör du så här: två hela vitlökar skärs i bitar, blanda i tre deciliter soja, en halv burk hela tomater, tre-fyra matskedar inlagd ingefära, två-tre rejäla matskedar honung, två normala matskedar av en superstark och god chilisås och en deciliter tomatvinäger. Koka ihop i 20 minuter och sila. Då har du en fantastisk god woksås som du sedan kan steka i stort sett vilka grönsaker som helst i.

En av kvällens två pedagogiska kockar var Per Söderberg, en gammal bekanting som det  var roligt att återse. När jag var projektledare för Nordic Baroque Music Festival i Nordmaling 2003 var Per inkopplad som master-chef och för att inspirera och utbilda lokala restauranger att vässa sina menyer inför det internationella kulturevenemanget.

Sirpa och jag jobbade ihop och här bistår hon i uppläggningen av vit sparris med crème och små skott, någon sorts mandel som var supernajs och så klart: smördroppar.

Nässlor kräver handskar. Men så blev det en fantastiskt god soppa också.

Jan Berglin är alltid mitt i prick. Den här gången är inget undantag. Bara en kort stund innan jag fick bilden tillsänd mig genom en länk på facebook hade jag kollat bakåt i bloggarkivet och sökt svar på frågan: Vad har jag för påsktraditioner? Finns det några överhuvudtaget? Jag började blogga 2007 så de senaste fem åren finns dokumenterade i alla fall. Det är också vid den tiden som min moderna tideräkning börjar. Endast med hjälp av gamla familjealbum kan jag annars placera in händelser vid olika tidpunkter.

Så visst finns det poänger med en blogg, mer än att bara vara ett ”digitalt varumärke”. För mig är det en dagbok som jag delar med flera. Sådant som jag vill minnas. Det andra skriver jag naturligtvis inte om. Det kan få multna i komposten.

Så, vad kännetecknar mina senaste påskhelger? Vårstädning och utevistelse är inte oväntat återkommande, en flyttning och två resor varav du kan läsa om den ena här. På den tiden skrev jag i ett annat publiceringsverktyg och när det gamla blogginnehållet skulle flyttas över till denna så följde inte bilderna med. Synd, men använd din fantasi och försök se händelseförloppet framför dig.

En 50-liters säck med blomjord kanske kan stilla den värsta längtan, tänkte jag, och åkte och köpte en. Med jord och krukor och blad runt om mig på köksgolvet kunde jag förnimma växthuskänslan. Men bara en kort stund, för sedan blev det städdags. Då förbannade jag mig själv för att jag aldrig kommer ihåg att skriva ner vilken typ av dammsugarpåsar just min modell vill ha. Det slutade med sop och våttorkning och ett uppvaknande om var jag faktiskt befann mig.

I min iver att kunna dricka mitt morgonte på en farstutrappa har jag börjat spana på torp till salu, sommaridyller, pörten, ja vad som helst som kan ta mig ner tre våningar närmare gräsnivå. Och jag har hittat ett! Utredning pågår, så mycket kan jag säga.

Men vad göra med lägenheten då? Kanske prova på att hyra ut den veckovis under sommaren. Nu när Umeå är i ropet (visst är väl stan i ropet, säg inget annat!) så borde det väl finnas intressenter.

Det är sånt här jag drömmer om mellan april och september. Frodiga grönsaksländer, sallad och blommor, ogräs och gräs.

Och det är vid den här tiden, och sex månader framåt, som gatubelysning, allmän väghållning, sandning av trottoarer, centralvärme och en massa andra saker är helt uunderbara.

Påsken har tillbringats i fjällmiljö. ”Så hälsosamt och stärkande i fjällen” brukade far sjunga när jag var liten. Den här resan var stärkande, absolut, men hade också tydliga inslag av ohälsa. Junior rasade ihop som en sackosäck på tredje dagen och låg sedan utsträckt på soffan. Han tycktes inte lida nämnvärt av detta dock. Kanske för att det bor en liten latmask i honom? Vi hann dock göra sightseeing i Mo i Rana som jag aldrig tidigare besökt, och sanningen att säga vet jag inte om jag behöver återkomma heller. Inte så att stadens skönhet lockar i alla fall. Vi hann också åka slalom i offpistlandskap. Det är coolt har jag hört. Om man med det menar frihetskänsla, fluffig snö, omöjligt att svänga och obeskrivlig mjölksyra i benen så ja, då är det coolt.

Själv slutar jag inte fascineras av de vackra topparna och vita vidderna. Jag bara glor. Kanske är det mitt sextondels sameblod i mig som längtar hem? Kroppen försöker säga mig något som jag inte har kläm på ännu. Om det gick att transkribera till grundsundamål så kanske det skulle gå bättre.

Äntligen framme! För femton år sedan klev jag in på Kungsleden från andra hållet, d v s i Abisko. Det var före digitalkamerans tidevarv och såldes kan jag inte lägga upp någon startbild som bevis. Håll till godo med denna, för den här dagen nådde jag slutmålet.

I Norge tittade solen fram och vi grävde ner oss i ett dike.

[Så grannt när sola lys på dänn vise. Å så bärga i bakrunn. Ja tapp o´ la.]

I Norge tar man fasta på äggtraditionen. Till och med Statoil erbjöd ägg i påskförpackning. Mycket goda chokladägg med krämigt innehåll.

Inte så plågsamt att vara sjuk kanske?

Hemresedagen så sken solen från stundtals klar himmel, svårt att åka bil då. En liten avkrok från stora vägen fann vi denna sjö med lilla Lapporten som fond. Klart att det blir paus!

Så här glad är Sundström när han får karva och gnaga på torkat älgkött i vårvintersol.