Gullapan

Torsdagskvällen har gått i bullbakets tecken. På tok för länge sedan igen. Favoritreceptet har jag hittat i Stockholmskondiset Vete-Kattens (signerade) bakbok. Men, ändå så blir det inte stjärnstatus på bullarna. Why? Jo, för jag har dragits med i trenden att låta gamla hederliga mormor-assistenten Boschen göra jobbet vilket får till följd att jag trycker i på tok för mycket mjöl, och bullarna blir som tegelstenar.

Så frågan för dagen är om det ändå är bättre att göra den traditionella degen och veva runt med trägaffeln i bunken tills svetten lackar? Då har jag ju full koll på mjölmängden hela tiden. Nåja, smakbedömningen återstår. Jag väntar på ett utlåtande från testpanelen.

Den här maskinen ska göra susen. Har jag hört.

Inget fel på utseendet förvisso. Inte smaken heller faktiskt. Men konsistensen!

Och var den här bullkorven kommer ifrån har jag då rakt ingen aning om.

Alla hjärtans dag har verkligen levt upp till sitt namn idag. Måhända att det är ett amerikanskt kommersiellt jippo, men vad spelar det för roll – idag hade jag största möjliga utdelning.

När goda vännen Suz kom förbi och vi skulle snacka ihop oss om kommande helg i huvudstaden så passade vi också på att kolla avgångarna på flyget ner och hem. Fredag eftermiddag ner och söndag…  Ja, vad sa vi om söndag? Till Stockholm en gång till? Åka sträckan Umeå– Stockholm fredag OCH söndag? Hur gick den bokningen till? Just snyggt det.

Kastade mig på telefonen så klart – det här krävde livesupport – och kom till den bästa supporten i världen. Biljetterna som egentligen inte är återbetalningsbara löste hon in och bokade snabbt nya i rätt riktning. Kan man vara annat än tacksam?

Resten av dagen har varit minst lika hjärtlig.

Oemotståndligt!

Ibland underlättar det utan skidor dock..

”Malte, titta här nu hur du ska göra om du hamnar i en överlevnadssituation i skogen. Då dricker man snö förstår du.”

”Och sen, när det blir natt då kryper du in under snön så här och håller dig varm. Om det är en överlevnadssituation alltså.”

”…på morgonen är det bara att krypa ut i solen!”

*Tyst minut*

– Behöver något stärkande efter den övningen…

Sist men inte minst: vi övar takskottning med klätterlina och klättersele.

Suz och Jonna är lyckligt ovetande om träningslägret tidigare på dagen och ler ikapp med solen precis som man ska!

Orosmolnen kring skogsavverkningen just utanför knuten har skingrats något. Efter två soliga dagar visar det sig att hela tomten känns ljusare än tidigare nu när inte skogen skuggar. Fortsätter hjortarna att följa sitt invanda stråk kommer vi att se dem bättre också – mycket glädjande i så fall. En eftermiddagstur på skidorna runt hygget var vad som behövdes för att verkligen inse att det inte är så farligt, trots allt.

Annars värt att nämna är den ringlande kön av kunder på Nisses Conditori idag. En konstant kö ut till entrédörren höll expediterna och konditorn själv varma. Semlor rullades in på rullvagnar i strid ström och stundtals tvivlade jag på att vi överhuvudtaget skulle hinna fram till kassan innan det goda surdegsbrödet skulle vara slut. Men vi hann!

Det höll aldrig på att ta slut på kunder hos Nisse idag…

Inte så konstigt kanske?

Ja, inte blir man glad inte…

Men det är andra som styr och bestämmer…

Ändträ som ska stå på rot och inte ligga i luften.

Då blir vi ledsna!

En tur med skidorna gjorde dock gott.

…för solens strålar lyser ju desto längre!

När vi kom hem idag var skogsmaskinerna i full gång med att skövla skogen alldeles intill. Det gnisslade och brakade för varje träd som togs ned med skördarmaskinen. Vi var chockade. Vad gör de?! Hur ska det bli? Låt bli! Skogen ska stå kvar, basta. Ryggradsmässig reaktion, minst sagt.

Ett annat exempel: I samband med Botniabanans framdragning har nya vägar tillkommit och andra har försvunnit i markerna. Den gamla skogsväg som har tagit generationer före mig ut till skogsskiftet är nu borta. Ändå sörjer och saknar jag vägen som jag själv knappt gått på.

Ytterligare ett: när husen på min barndomsgata skulle rivas ville jag inte ens åka förbi med bil längre. Fy så hemskt! Med husen borta kändes det som om alla mina barndomsminnen sopades bort i ett huj.

Ja, vad säger man? Konservativ? Trög? Tråkig? Bara att acceptera.

Den här vägen ner till Fillingen har alltid gått här, och det vill jag att den ska fortsätta att göra.

Stenarna på stranden i Finnhamn har legat där i tusentals år och förhoppningsvis i tusentals till.