Kylan har medfört ändrade morgonrutiner här hemma. Klockan som tidigare ringde 06.45 har nu ersatts av ett automatiskt vakentillstånd från kl 05.50. Om det är ljuset som silar in bakom rullgardinen eller den frusna nästippen som är orsaken har jag ingen aning om. Men lika bra att kliva upp när man ändå är vaken och masa sig ner till ett kök vars termometer visar 13,5° C. Idag kändes det plötsligt som när jag var liten och vaknade hos farmor och farfar – där var det också en speciell ”morgontemperatur” som kroppen tydligen minns.

Att redan kvällen innan förbereda morgontändningen i vedspisen har jag lärt mig nu. Det tar exakt åtta minuter från det att elden kommit igång tills pannan med tevatten kokar. Och jag har den tiden. Vattenkokaren får vila tills det blir bliddagar.

Å denna vinter! Som den för oss samman, förlamar och gastkramar på samma gång.

En kvinna som blev intervjuad på radion idag gladdes innerligt åt att kunna hjälpa en annan människa i nöd, när hon och andra bybor hade öppnat upp församlingshemmet och kunde bjuda in  danska turister som blivit strandsatta på orten på grund av inställda tåg. Nu ställde folket upp i byn minsann, med madrasser och täcken och kuddar. Och kvinnan talade med en sådan värme och stolthet, ja hon sa det rent ut: ”Det känns fantastiskt att få hjälpa en medmänniska i nöd”.

Det är så sant. Hur många gånger händer det i ens liv att man verkligen kommer till någon annan människas undsättning? Att man känner att man gör nytta, inte bara driver omkring planlöst, konsumerar i tröst på annat och skapar låtsasvärldar för att inte dö av tristess? Alldeles för sällan uppenbarligen.

Nej, jag vill också känna mig lite mallig över att ha räddat någon – eller ”något” går också bra – ha glatt någon eller gjort något helt oväntat. Jag måste ta mig tusan anstränga mig lite för att se tillfällena när det skulle kunna hända. Det räcker inte med att bjuda på ogräddad bananbulle på jobbet var tredje månad. Här krävs koncentration och mod. Återkommer.

Ett annat sätt att förenas: klä av sig halvt naken i pinande vind och -10° en lördag i Stockholm. Först tänker man ”galningar! De måste ju frysa ihjäl”. Sedan slås man av tanken: ”Aha, de Vägrar Vinter” och förenas i en manifestation som får alla runt omkring att stanna till, skaka på huvudet och samtidigt le en smula åt en mötande främling.

Att stå nära varandra när det blåser kallt är också ett sätt att känna medmänsklighet och samhörighet. Malte, Jonna, Suz och undertecknad på blåsigt uppdrag.

Här är det dock fråga om förlamning. Ingen idé att ens försöka få ut bilkräket.

Torsdagskvällen har gått i bullbakets tecken. På tok för länge sedan igen. Favoritreceptet har jag hittat i Stockholmskondiset Vete-Kattens (signerade) bakbok. Men, ändå så blir det inte stjärnstatus på bullarna. Why? Jo, för jag har dragits med i trenden att låta gamla hederliga mormor-assistenten Boschen göra jobbet vilket får till följd att jag trycker i på tok för mycket mjöl, och bullarna blir som tegelstenar.

Så frågan för dagen är om det ändå är bättre att göra den traditionella degen och veva runt med trägaffeln i bunken tills svetten lackar? Då har jag ju full koll på mjölmängden hela tiden. Nåja, smakbedömningen återstår. Jag väntar på ett utlåtande från testpanelen.

Den här maskinen ska göra susen. Har jag hört.

Inget fel på utseendet förvisso. Inte smaken heller faktiskt. Men konsistensen!

Och var den här bullkorven kommer ifrån har jag då rakt ingen aning om.

Alla hjärtans dag har verkligen levt upp till sitt namn idag. Måhända att det är ett amerikanskt kommersiellt jippo, men vad spelar det för roll – idag hade jag största möjliga utdelning.

När goda vännen Suz kom förbi och vi skulle snacka ihop oss om kommande helg i huvudstaden så passade vi också på att kolla avgångarna på flyget ner och hem. Fredag eftermiddag ner och söndag…  Ja, vad sa vi om söndag? Till Stockholm en gång till? Åka sträckan Umeå– Stockholm fredag OCH söndag? Hur gick den bokningen till? Just snyggt det.

Kastade mig på telefonen så klart – det här krävde livesupport – och kom till den bästa supporten i världen. Biljetterna som egentligen inte är återbetalningsbara löste hon in och bokade snabbt nya i rätt riktning. Kan man vara annat än tacksam?

Resten av dagen har varit minst lika hjärtlig.

Oemotståndligt!

Ibland underlättar det utan skidor dock..

”Malte, titta här nu hur du ska göra om du hamnar i en överlevnadssituation i skogen. Då dricker man snö förstår du.”

”Och sen, när det blir natt då kryper du in under snön så här och håller dig varm. Om det är en överlevnadssituation alltså.”

”…på morgonen är det bara att krypa ut i solen!”

*Tyst minut*

– Behöver något stärkande efter den övningen…

Sist men inte minst: vi övar takskottning med klätterlina och klättersele.

Suz och Jonna är lyckligt ovetande om träningslägret tidigare på dagen och ler ikapp med solen precis som man ska!

« Äldre inlägg § Nyare inlägg »