Å denna vinter! Som den för oss samman, förlamar och gastkramar på samma gång.
En kvinna som blev intervjuad på radion idag gladdes innerligt åt att kunna hjälpa en annan människa i nöd, när hon och andra bybor hade öppnat upp församlingshemmet och kunde bjuda in danska turister som blivit strandsatta på orten på grund av inställda tåg. Nu ställde folket upp i byn minsann, med madrasser och täcken och kuddar. Och kvinnan talade med en sådan värme och stolthet, ja hon sa det rent ut: ”Det känns fantastiskt att få hjälpa en medmänniska i nöd”.
Det är så sant. Hur många gånger händer det i ens liv att man verkligen kommer till någon annan människas undsättning? Att man känner att man gör nytta, inte bara driver omkring planlöst, konsumerar i tröst på annat och skapar låtsasvärldar för att inte dö av tristess? Alldeles för sällan uppenbarligen.
Nej, jag vill också känna mig lite mallig över att ha räddat någon – eller ”något” går också bra – ha glatt någon eller gjort något helt oväntat. Jag måste ta mig tusan anstränga mig lite för att se tillfällena när det skulle kunna hända. Det räcker inte med att bjuda på ogräddad bananbulle på jobbet var tredje månad. Här krävs koncentration och mod. Återkommer.
Ett annat sätt att förenas: klä av sig halvt naken i pinande vind och -10° en lördag i Stockholm. Först tänker man ”galningar! De måste ju frysa ihjäl”. Sedan slås man av tanken: ”Aha, de Vägrar Vinter” och förenas i en manifestation som får alla runt omkring att stanna till, skaka på huvudet och samtidigt le en smula åt en mötande främling.
Att stå nära varandra när det blåser kallt är också ett sätt att känna medmänsklighet och samhörighet. Malte, Jonna, Suz och undertecknad på blåsigt uppdrag.
Här är det dock fråga om förlamning. Ingen idé att ens försöka få ut bilkräket.
Senaste kommentarer