Gullapan

Sommaren är kort. Ja du läste rätt. För den pågår ju ännu.  Jag menar att den är som ett enda långt fotografi – kort! Här kommer de senaste händelserna i bilder.

Den hittills enda gurkan som blivit något såg ut så här. God, kan jag också berätta.

Många Öviksbor har upptäckt klipporna i Skeppsmalen. Så gjorde vi och njöt av solen och båttrafiken.

En verkligt glad sommaröverraskning är Café Caroline, på gränsen mellan Västerbotten och Västernorrland. Väl skyltat från E4 för den som vill smaka på godsakerna. (Öppet onsd-sönd 11–16).

Jag tycker inte om hjortron men kopplade bort smaklökarna för en stund och smakade ett kvällsljummet moget bär i skogen här om kvällen. Det var okej.

Getterna var på rymmen i tio dagar men kom hem till slut. Glada och törstiga tog de stallet i besittning igen och har sedan inte lämnat gården. Och viktigast av allt: Nu kan de äta själva. Det borde ju öka chanserna att få dem sålda på Blocket.

Mor och dotter? Nej, det är kära faster på besök. Är vi lika? Det sägs så.

Skogsturen gick uppför berget, och sedan ner igen. Fattar ni vad brant det är? Stup, kallar jag det.

Vi kör så det ryker efter 4-hjulingen.

Malte skördar första mogna trädgårdssmultronet.

Och Johannes och Hedda skördar framgångar i rutschkanan.

Mamma köper glass i stora lass! Toppen tycker vi som stryker runt i kökregionerna i jakt på något att mumsa på.

Trevlig fortsättning på sommaren, önskar Gullapan.

Efter all rapportering om vedermödorna med husdjuren är det dags att vända blad i boken och fokusera på allt det positiva; som att växthuset är fullt av minigurkor och att första tomaten har knutit sig, att lånekatten vågade vara ute och sällskapa med oss i trädgården idag och att de nio första kärrorna med ved är inne under tak. Vad är väl tre bortsprungna getter i det perspektivet?

Säg det levande väsen som inte blir rädd för Långedsdräparns fasansfulla blick. (Jo, det är det officiella namnet på katten enligt dess ägare. För enkelhetens skull döpte jag om honom till Grisen när han kom hit.) Notera hur han närmar sig syrénkvisten bara! Jag kan inte släppa tanken på att det är just detta lilla odjur som har satt tre getter på flykt. Men fin är han, och go och alldeles oerhört kelsjuk.

Ser ni gurkämnena? Har räknat in minst 15 små rackare.

Purjosarna i prydliga rader kräver mycket vatten i den luckra och spåniga jorden.

Kan någon berätta vad det röda i bild är? Den måste ha trillat ur samma fröpåse som ringblommefröna. Den är så grann så jag låter den stå kvar. Men vad ÄR det?

Och trädgårdsmästaren själv vill med denna bild visa att hon inte har varit i närheten av botox, alls faktiskt. Med botox i pannan blir det inga clownögon.

Har ni sett en sådan här get någonstans mellan Umeå och Örnsköldsvik? Då är det stor sannolikhet att det är geten Gösta, hemmahörande mitt emellan. Just det här exemplaret är dock inte Gösta himself, för han försvann innan jag hann fånga honom på bild. Det är här en dvärgget som bor på Furuviksparken i Gävle, eller i alla fall bodde så sent som i måndags.

Gårdagskvällens upptäckt att de tre getterna var försvunna var naturligtvis traumatiskt. Var är dom? Stulna? Uppätna? Skrämda till döds? Ja, frågorna hopar sig.

Tolv timmar senare, alltså i morse, uppdagades att ytterligare två av gårdens husdjur var på rymmen. De hade sprungit till grannen, 250 meter bort. De kom dock hemlufsandes framåt kvällskvisten och ser hela och hållna ut.

Nu är frågan om vi måste ha nattvak i någon fönstersmyg med kikare, raggsockor och mörk choklad (håller en vaken) för att se vad det är för ett odjur som smyger omkring här och skrämmer slag på allt levande. Nej, inte allt förresten. Lånekatten Grisen sitter tryggt på förarplats i den gamla SAABEN. Få se nu, hur skulle Miss Marple ha resonerat… ”Har han alibi?”

En liten apunge vid namn Selma vore ju något att få stoltsera med som det senaste tillskottet i djurparken. Men det finns en Selma i bekantskapskretsen redan, och hon är definitivt ingen apunge, och det räcker med henne.

Håller man på som vi gör kanske man till sist åker in i fängelse? I så fall vill jag vara på det där sommaröppna…

Tårta med svenska jordgubbar. Lika svårt att undvara som stjärnan på toppen av julgranen om sex månader…

Kultservisen på finduken, som det ska vara.

Per med krans i håret och Elisabeth med något stärkande i glaset.

”Som man bäddar får man ligga.” Olle rattar rätt på batteriradion och håller oss uppdaterade på fotbollsresultaten, vare sig vi vill eller inte.

Systrarna Britta och Eva ser till att hålla traditionen vid liv. Och vi är så tacksamma för det!