Kungen har hållit sitt årliga tal till folket och TV-tablåerna fylls med programtid för årskrönikor av allehanda slag. Jag vill inte vara sämre jag, så här kommer min lista över sådant som noterats från året som gått.

Årets repris
Sällan har väl ett stilideal från en svunnen tid fått sådant genomslag som 1950-talet har fått i år. Tendensen har funnits en tid, men i år har den fullständigt blommat ut. Det är inte längre bara i arkitektur och formgivning som 50-talet är hett. Nu är hela konkarongen inkluderad. Hetast av allt är att vara tant och därefter hemmafru. Den som inte går hela vägen löser det lekande lätt på hobbynivå, det vill säga genom att sylta, safta, långkoka, lappa, laga och bara vara jättesnäll hela tiden. Jag befarar dock att peaken kom på TV4:s ”Uppesittarkväll” kvällen före julafton när pausjinglen såg ut att vara hämtad direkt från en husmorskalender 1952. Frågan är: vad kommer härnäst?

Årets politiska samtalsämne
Juholt. Allt är redan sagt.

Årets frisyr
Jag håller ett ständigt vakande öga över aktuella hårtrender. Noterade för en tid sedan att kortkort lugg är det sista skriket. Den nyheten har inte nått Jill Johnsson. Hennes lugg är så lång att man inte vet vad som är bak och fram på människan. Tur att jag fick se henne i helbild och såg åt vilket håll tårna pekade. Ärligt talat: det såg bara urlöjligt ut att hon inte kunde möta programledarens blick för, ja, hon såg inte ut.

Årets reklammiss
Undrar hur Hemglass tänkte när de delade ut små miniräknare med inspelade datamelodier. Glömde dom volymknappen med flit? The thing fullkomligt skriker ur sig den välbekanta truddelutten, plus några till. Efter två minuter skrek jag också och slängde ut skiten på gräsmattan. ALDRIG att den där Hemglassbilen stannar vid min dörr någon fler gång.

Årets rynka
Länge trodde jag att jag själv skulle tilldelas den här kategorin, men den som väntar på något gott kan vänta länge. För en vecka sedan dök han upp, mannen med den största bekymmersrynka jag någonsin sett: Robert Wells. Tack Robert.

Årets mest ologiska
Hemma i föräldrahemmet tycker mor om att ha musik eller radio på ”i bakgrunden”, som hon säger. Med det menas att hon i rummet intill köket väljer önskat program på radion, vrider upp volymen så att det ska höras när hon knåpar på vid köksbordet och sedan, för att det inte ska bli för högt, stänger dörren till rummet där radion skvalar. På så vis har hon ordnat ett ”trevligt bakgrundsljud”. Hoppas att jag inte tycker att det är en fiffig idé när jag är 70.

Årets blunder
Först måste jag erkänna: det här har jag bara hört ryktesvägen, men om det stämmer så är det lågt, sjukt lågt. Mikael Wiehe vägrade mocka dynga i en ladugård i ett avsnitt i serien ”Så mycket bättre”. Källan uppger att han hade sagt (uttryckligen eller mellan raderna) att han var ”för fin för att mocka skit”. Pöh! Varför återkommer detta mönster ideligen i vänsterleden, att idealet om allas jämlikhet och rättvisa bara gäller i teorin. Om man inte kan stå för idéerna så håll åtminstone käft. Svårt med livslång tystnad i just Wiehes fall kanske, han stod ju på barrikaderna redan på 1970-talet. Men, precis som i alla andra sagor kommer sanningen fram till slut.

Och med detta kära läsare önskar jag ER ett gott slut 2011. På återhörande.

Tjoff! Så var den julhelgen över. En enda liten klapp ligger kvar här och väntar på dess rättmätiga ägare. Tids nog så. Allt annat är nutidshistoria. Visst har det gått fort? Alldeles för fort.

Jag kan tänka mig att  köra en repris från lucia ungefär, och sedan framåt igen. Eller repris och repris. Vissa justeringar i upplägget kan jag tänka mig men på det stora hela. Redan på annandagen började jag längta till nästa december. Då! Då ska jag ta tillvara varje minut. Annadagen den 9 december ska jag ge en ny innebörd. Lutfisk är väl ingen människa som lägger i blöt längre, däremot skriva julkort. Det måste bli min deadline för att hinna. Sparar jag det till efter lucia så är jag rökt. I år fick jag iväg ett enda stackars julkort och det är under all kritik. Papperssamlare som jag är, har jag lådor med julkort som väntar på att bli skickade.

Jo, och så måste det bli fler bjudningar. Lite huller om buller. Det är något särskilt med att träffas i advent. Förväntningarna hänger i luften även om alla numera är ganska avspända och inte haussar upp det hela så värst. Skönt. Jag lägger beslag på luciavakan tror jag. Det är då, i mitten av december, som jag inser att det inte finns någon återvändo – full fart framåt mot den stora långa härliga ledigheten.

Och där är jag nu. Mitt i ledigheten. Tack Jesus för att du föddes just nu så att vi får vila lite.

Det gäller att ha framförhållning. Under juldagens skogspromenad utsågs Gran 2012. Men jag avslöjar inte var den här skönheten står.

Mot storm är det svårare att gardera sig. Här i ett skogsparti angränsande mot ett nyupptaget litet hygge ligger träden som plockepinn. Tack Jojji för plockepinn förresten, det var roligt! Det här är inte roligt, tycker pappa.

Å vad hjälper det att det inte finns snö när en snowboard låg i ett av paketen. Då åker man på det som bjuds. Frostnupet gräs, till exempel.

”Janssons frestelse” kanske du tänker, med anspelning på rubriken. Säkert är det en julig höjdpunkt för någon. Men inte för mig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i ansjovis. Inte kalvsylta eller sill heller. Inte ens julskinkan faller mig i smaken. Några köttbullar klämmer jag gärna i mig däremot. Under förutsättning att jag har rullat dem själv alltså. Och att råvaran är hämtad från Ödenskogen.

I kväll har jag sett till att julen blir en mathögtid för mig också, för nu är bullarna rullade och klara. Eller rullade och rullade. Jag provade proffsvarianten och tryckte ut dem i spritspåsen och slapp allt kladd, dessutom gick det dubbelt så snabbt. Så nu ligger bullarna på ugnsplåten och kallnar, och väntar på att bli avsmakade.  Dags att prova..

Satan! Jag glömde löken. I mina julköttbullar ska det vara L Ö K. Hur gick det till? Annars perfekta. Små och hårdbakade i ugnen. Nåja, jag får göra något litet trick och riva lök över härligheten så att det sipprar ner lite lökmojs när det är dags att duka upp dem.

Annars frestas jag mest av pralinasken och långa promenader. Det är allt som krävs för en god jul. Svårare än så är det inte i det Grundströmska urhemmet.

God jul på er!

Små tryffelhjärtan med pepparkakssmak. Gott och gulligt, men ingen skulle veta att det var nära amputation av tummen efter utstansningen – om jag inte berättat det nu. Det gjorde jättejätteont.

Det här är inte smärtsamt, bara tålamodsprövande…

Med skräck i blicken och öron på skaft. Malte tar sikte på tomten, i vilken skepnad han än må komma.

Och här en hälsning till kära faster Britt, med hopp om att du frestas att komma norrut när det våras. God Västkustjul på er!

Den här dagen ska bli bättre än dagen igår. Jag vill vara rak och ärlig, men inte otrevlig, jag vill vara snäll, men inte mesig. Jag vill kunna ta emot alla med öppet sinne och inte analysera varje rörelse, varje moment. Idag ska blir en ännu bättre dag än igår. Nu börjar den.

Vardagsliv.