Idag tog jag av mig mössan för första gången på flera månader, vantarna stoppade jag i fickan och halsduken lämnade jag hemma på hyllan. Jag kände mig ”ren” utan den tjocka vintermunderingen. Vårvindarna blåste rakt in i mig och jag fylldes med nytt liv. Man skulle nästan kunna säga att jag kom jag ut ur garderoben idag.

Snygg frisyr på det här gamla kortet förresten. Vårkänning #2: kortklippning.

– Estelle, Estelle, köp Estrella istellet!

Det är nästan omöjligt att inte skoja om namnvalet på lillprinsessan. Jag har ingen uppfattning om det är bra eller dåligt, konstaterar bara att det var oväntat. Men tillsammans med övriga små kungabarn i Europa funkar det säkert utmärkt. Inga svåra diftonger eller ”r” att skorra på om lillan skulle ha talfel.

Att namn är viktigt är jag helt på det klara med. Jag har provat några olika varianter på efternamn och de har alla varit tillräckligt laddade med identitet för att vid varje byte, rubba grundvalarna om vem jag egentligen är.

Jag föddes Jokinen. Ett snyggt namn inser jag nu. I högstadiet hatade jag det. Pinsamt och fult. Jag ville inte till något pris förknippas med min 50%-iga finska identitet. Genom släktforskning hade jag funnit att mormors flicknamn var Berg och jag lyckades övertala min mor att få byta. Andra året på gymnasiet blev jag Anki Berg.

Det var väldigt ovant. Jag var helt övertygad om att Anki Berg borde göra andra saker, vara lite mer stolt än andra och mer tillrättalagd, än föregångaren. Det höll dock inte många veckor. Snart var namnet fyllt med mig och inte jag förblindad av namnet, tack och lov.

Några år senare var det dags för giftemål. Då blev jag över en natt Anki Lindgren. Det var en mognare person än Berg, och helt främmande för Jokinen. Med namnet Lindgren följde en känsla av ansvar och moderlighet. Inte så konstigt kanske, jag hade ju blivit mamma ett par år tidigare. Med Lindgren följde också ett praktiskt problem. Det gick ju inte längre att skriva min namnteckning. Lindgren är omöjligt, på två drag med pennan.

Sedan ett par år tillbaka är det Berg som gäller igen. Det känns bra. Mest för att det är så praktiskt. Fast, med min förkärlek för släktbanden och platsen jag kommer ifrån så borde jag heta Grundström. Det är mitt verkligt rätta jag.

Dagar när inte något av namnen passar då kan man anropa Dagny Nord. Då lystrar jag också. Min gamla vän går under alter-egot Nancy Kraft. Det har vi kallat varandra sedan tonåren. Också mycket praktiskt. Jag vet precis vilket humör min vän är på, när hon ringer och säger ”Hallå Dagny, Nancy här!”.

Det kanske inte är så pjåkigt med ”Estelle, Silvia, Eva, Mary” ändå. Hon kan välja namn till varje situation hon hamnar i, och det torde ju bli åtskilliga i hennes liv. Frågan är om dessa fyra ens räcker?

Själv tänker jag vakna som en Peggy Sue i morgon.

Per Isak Malte Lindgren och Ann-Catrin Margareta Dagny Nord Jokinen Berg Lingren Grundström busar framför kameran.

Den här veckan har varit en av de mest intressanta hittills i mitt liv. På topp-tre-listan vågar jag nog påstå. Inte så mycket på grund av mitt personliga engagemang, det var som störst under inspelningsveckan i november. Men effekten som jag nu skådar är värd särskild uppmärksamhet.

Att TV har genomslag är ju ingen nyhet. Inte heller att vänner och bekanta tittar, det skulle jag också ha gjort om det var ombytta roller. Men att reaktionerna som jag nåtts av varit så enahanda, det förvånar mig. Inte en enda kommentar om hur jag bor eller vilka kläder jag hade på mig. Några, betydligt färre än väntat, har haft synpunkter eller frågor om maten som serverades. Det som har väckt störst intresse är uppenbarligen mitt sätt att vara. Hundratals kommentarer har rullat in via Facebook, sms, blogg och inte minst genom telefonsamtal och möten.

Ord som personlig, genuin, äkta och spontan har, med mina mått mätt, formligen östs över mig. Jag är nästan i chock och undrar retoriskt: ”har ni aldrig sett en vanlig människa i TV förut?”

För visst är det där någonstans frågetecknen uppstår. Vad är det för mediabild vi har av varandra? Trots att tablåerna är fyllda med realityserier och dokumentärer blir det närmast en aha-upplevelse när, i det här fallet jag, visar min glädje, frustration och stress i rutan. Det vi som mediakonsumenter tror är verkliga, helt vanliga vardagsmänniskor är utvalda och exponerade enligt samma mall och modell. Det fick den här killen som sökte jobb på Södersjukhuset nyligen också erfara.

TV-serien Äkta människor drar frågan till sin spets. Vad är det för egenskaper som krävs för att bli behandlad som en medmänniska? Hur snäva är våra ramar och hur kompakta är våra fördomar? Snävare än någonsin menar jag.

I en tid då det finns diagnoser och mediciner mot allt och för alla, är ramarna för vad som anses ”normalt” skrämmande små, år 2012. Mångfaldsplaner och jämställdhetsplaner fyller bokhyllorna på våra arbetsplatser och där blir de stående som teoretiska försökskaniner. I praktiken förväntas alla ändå passa in i en mall.

Jag har själv fått erfara detta. En medmänniska hade under ett par dagar iakttagit mig och uppfattat mitt beteende som avvikande på något sätt, varvid jag fick förklarat att jag möjligtvis kunde lida av ADD. Jag hade aldrig hört talas om begreppet tidigare och ägnade inte mer energi åt beskedet just då. Så småningom blev dock uttalandet ett privat och personligt relaterat bevis över vårt omättliga behov av att kategorisera och organisera våra medmänniskor. Det speglar bara vår intolerans och svårigheten att hantera olikheter på vilken skala de än må befinna sig.

Om min medverkan på något endaste litet sätt, om så bara för en enda människa, har bidragit till att bredda bilden av det vi upplever som äkta människor så är ingen gladare än jag.

Först och främst: jag ångrar ingenting. Men visst ligger det något insiktsfullt och självdistanserat i begreppet ”eftertänksamhetens kranka blekhet”?

Varför lydde jag inte min mors råd och övade in ”jösses” istället för ”herregud”. Efter trettioandra upprepningen tappade jag räkningen.

Varför tryckte jag inte i ny färg i håret veckan före inspelningen, istället för veckan efter?

Varför pratar jag som om jag vuxit upp i en koja i skogen, med en dialekt som är bred som en ladugårdsdörr?

Varför klippte de bort just den kommentar som visade mitt sanna jag: ”Så sjuukt jävla tragiskt”? Avfyrades när jag letade efter vinöppnare i mina kökslådor och insåg att jag inte äger någon sådan.

Varför, varför, gjorde jag inte soppan enligt Surolles recept?!

Nu är det historia. En del av mitt gammeldags-jag.